Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (7) Senaste inläggen

Arbetslaget Arbetsmiljö Barns rättigheter, delaktighet och demokrati Bedömning och dokumentation Forskning Fritidshem Föräldrasamverkan Genus Hållbar utveckling IKT och digitalt lärande Info från admin Kvalitets- och utvecklingsarbete Ledning och organisation Lekar/undersökningar Lek och lärande Litteratur Matematik Naturvetenskap och teknik OT - Diverse Pedagogiska dilemman och svåra samtal Pedagogiska inriktningar Pedagogiska miljöer Samhällsdebatt Skapande och estetiska uttrycksformer Skola och förskoleklass Specialpedagogik Språk och flerspråkighet Styrdokument Tematiskt arbetssätt och projekt Tips och inspiration Traditioner och firande Utbildning och studier Utomhuspedagogik Värdegrundsfrågor Yrkesprofession Övrigt
Värdegrundsfrågor

Någon kanske vet vad ett barn är...

2015-08-16 18:39 #0 av: Loris M

Vad är ett barn? Det finns det många idéer och föreställningar om. Varje tid och varje samhälle försöker göra sina egna tolkningar. Ämnet berör mig djupt då jag sett alldeles för många gånger när vi vuxna tar oss rätten att definiera och bestämma vad ett barn är och vad det borde vara.

              "Någon kanske vet vad ett barn är. Men ingen vet vad det kan bli."

Ovanstående ord är skrivna av Ann Åberg (1) och jag förundras över att den här korta meningens budskap är så enkelt och så storslaget på en och samma gång. Budskapet är att vi kan ha många olika föreställningar om vad ett barn är. Men att vi aldrig någonsin kan veta vad varje enskilt barn kan bli. Många skulle säkert säga att det är självklart, men ändå tar vi vuxna oss rätten att göra bedömningar av vad ett barn kan och inte kan bli. Vi kategoriserar, begränsar, dömer och låter våra förutfattade meningar styra. Och barnen bevisar gång på gång att vi har fel.

Tänker främst på alla de barn är lite "bråkiga och stökiga", som kommer från mindre gynnsamma förhållanden, som har diverse diagnoser och inlärningssvårigheter och som mitt hjärta klappar lite extra för.  HjärtaSom verksam förskollärare fick jag många gånger se hur snabba vi är att döma. När vi träffat så många barn känns det som att det blir lätt på något sätt att veta vad "det ideala barnet" är. Alla som avviker från normen och den här mallen blir avvikande på ett eller annat sätt. I forskningssammanhang pratar man ofta om ett ”lagom barn”. Barnen av idag ska vara aktiva, självgående, sociala, kompetenta. Men inte för mycket och inte för lite. Är man för social så blir man distanslös istället. Är man för självgående så blir man trotsig, är man för aktiv har man ADHD, är man däremot för lite aktiv så är det ADD o.s.v.

Allt fler barn diagnosticeras och även om en diagnos kan vara bra för att barnet ska få rätt stöd, så blir ofta resultatet att barnet blir sin diagnos. Allt barnet gör och säger relaterar man till diagnosen. Vilket är så fel som det kan bli. Även om ett barn har ADHD så har det fortfarande sina många förmågor, drömmar, svårigheter, farhågor, rädslor, styrkor .... som inte behöver ha ett dugg med diagnosen att göra.

För ett par decennier sedan var det önskvärda och ideala barnet blygt, artigt och höll sig undan när gästerna kom. Idag skulle vi misstänka Asperger vid samma beteende. Med andra ord, det är vi vuxna och samhället vi lever i som definierar hur barnet ska vara. Även diagnoser ändras och får nya namn. Asperger har försvunnit år 2013 och ingår numera i autismspektrumtillstånd. MBD, övergick till DAMP som sedan övergick till ADHD. Olika forskare har olika syn på vad ADHD beror på. Under tiden de debatterar tycker jag att det är viktigt att vi som jobbar med barn ser varje barn som de unika individer de är. Om ett barn har svårt att koncentrera sig, slåss och springer runt. Misstänk inte ADHD direkt. Titta runt på avdelningen och fundera över hur roligt det är att vara på just den förskolan. Finns det något att koncentrera sig på? Hur ser rummen ut, vad bjuder de till? Vad gör ni? Är ni närvarande och ser vad som pågår?

Det finns också många barn som kommer från mindre gynnsamma miljöer, missbrukande föräldrar, föräldrar som försummar, sexuella övergrepp, psykisk ohälsa.... ibland pågår tyvärr dessa hemskheter utan att det kommer till er kännedom. Det finns en bok som heter ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” som handlar just om s.k. maskrosbarn. Som fått bra, lyckliga och fungerade liv trots att de växt upp i dysfunktionella familjer och utan kärlek och omsorg. Det som gjorde skillnad var många gånger att de hade åtminstone en vuxen som visade lite omtanke och som trodde på dem. Det kunde vara en lärare, granne eller någon som sagt en enda rätt mening i rätt ögonblick. Tänk på att du kan vara den personen. Du kan vara den som gör skillnad för ett litet barn. Döm inte. Var ödmjuk, förstående, tro på dem och ha höga förväntningar på alla barn. Oavsett vad de har för bakgrund och oavsett vad de har för svårigheter. Gör skillnad! Det är just du som kan vara någons någon. Blomma

Källa:

(1) Åberg A. & Lenz -Taguchi H. (2007). Lyssnandets pedagogik. Stockholm: Liber AB

Bild från: https://pixabay.com

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-09-05 11:20 #1 av: Loris M

Skrev artikeln för ett tag sedan men publicerar den först nu. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-09-05 11:43 #2 av: OberonsMatte

Åh, vad fint skrivet! Mycket tänkvärda ord...Blomma

Medarbetare på Förskolan.ifokus

Anmäl
2015-09-05 11:44 #3 av: Loris M

#2 Tack! FörlägenBlomma

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-09-05 14:29 #4 av: Horrorpops

Väldigt bra skrivet!
Ibland känns det som att det är "lättare" att sätta diagnos på ett barn, istället för att faktiskt ta sig tiden att sätta sig in hur det barnet har det och varför det gör som det gör.
Har barnet en diagnos kan man ju skylla allt på den och slippa allt "krångel".

Så har jag upplevt det iallafall.

Lillan (#506006) på Furry-Paws.com
Strong Beauties Kennel

Anmäl
2015-09-13 10:50 #5 av: Artlink

Jättebra bok, Lyssnandets pedagogik!

#4 Tyvärr är det lätt att man fastnar på problemet och radar upp allt negativt som en diagnos medför, istället för att tänka; -Ja, men nu vet vi det, vad gör vi nu? 

Det ligger nämligen på pedagogernas ansvar att se till att motivera barnen till utveckling! jag blir lite irriterad när jag sitter med i arbetslag som kör i diket hela tiden och ligger där och vältrar sig i elände. Upp ur lerdiket, upp på vägen! Se målet, kör rakt! Planera-genomför-reflektera-utvärdera, blev det bra? Inte? Då börjar vi om; Planera-genomför-reflektera-utvärdera. Om och om igen. Nya planer, nya utvärderingar. Alltid, alltid, alltid ska fokus ligga på vad pedagogen kan förbättra. Barnen gör så gott det kan. Det gör barn alltid, kom ihåg det Hjärta

Sajtvärd: Yoga & Meditation iFokus
Medarbetare: Stenar i Fokus

Anmäl
2015-09-13 12:21 #6 av: Loris M

#4 Tack! Jag upplever också att det är så många gånger. När barnet fått sin diagnos så kan det lätt bli så att man fått förklaring på "problemet" och att man glömmer bort att reflektera över hur man själv bidrar till att det uppstår svårigheter för det här barnet. Flera neuropsykiatriska diagnoser är fortfarande omdiskuterade och ADHD kallas även för "skoldiagnos" eftersom det oftast i förskolan/skolan uppstår eller tydliggörs problematiken. 

#5 Ja, det är väldigt nedslående att arbeta med kollegor som ser hinder hela tiden istället för möjligheter. Eller bestämmer sig att visa saker inte kommer att fungera i förväg och innan man testat. Jobbigt! 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-09-13 17:45 #7 av: Urhasten

Vilket fantastiskt citat. Det ska jag ta med mig.

"Det är inte som det ser ut"

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.