Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (7) Senaste inläggen

Arbetslaget Arbetsmiljö Barns rättigheter, delaktighet och demokrati Bedömning och dokumentation Forskning Fritidshem Föräldrasamverkan Genus Hållbar utveckling IKT och digitalt lärande Info från admin Kvalitets- och utvecklingsarbete Ledning och organisation Lekar/undersökningar Lek och lärande Litteratur Matematik Naturvetenskap och teknik OT - Diverse Pedagogiska dilemman och svåra samtal Pedagogiska inriktningar Pedagogiska miljöer Samhällsdebatt Skapande och estetiska uttrycksformer Skola och förskoleklass Specialpedagogik Språk och flerspråkighet Styrdokument Tematiskt arbetssätt och projekt Tips och inspiration Traditioner och firande Utbildning och studier Utomhuspedagogik Värdegrundsfrågor Yrkesprofession Övrigt
Barns rättigheter, delaktighet och demokrati

Modiga barn

2016-04-11 17:01 #0 av: Chilinöt

Jag pratade idag med en pedagog om ett barn som hen gav uttryck för att vara nästan osynlig vissa tillfällen. Syntes inte så mycket, hördes inte så mycket utan kunde lugnt sitta och leka för sig själv. Pedagogen tyckte att det här barnet behövde lite extra hjälp för att bli "modig". Vilket jag reagerade lite på. Måste alla barnen synas och höras? Är det inte tillåtet att vara mer åt det lugna/tysta hållet utan att det ska uppfattas som fel? Så länge inte barnet uppfattas som illa till mods eller utfryst, varför får den inte vara som den är då?

Jag själv har aldrig känt behovet av att umgås med massa kompisar och skulle någon försöka få mig att bli mer modig och "tvinga" mig till att umgås med massa folk då hade jag mått dåligt.

Vad tycker ni?

Anmäl
2016-04-11 17:11 #1 av: Whippet

Kom ihåg när jag var mindre, gick nog i 3:an eller 4:an, var blyg, pratade bara med min kompis. Klassläraren tvingade mig till att gå till ett rum till en som hjälpte barn med problem, (tydligen hade jag ett problem?!) Hon sa att jag skulle skriva en text, och att jag sedan skulle läsa upp den för hela klassen, (Hell no, tänkte jag, men vågade inte säga något) Men sen slutade hon så jag slapp, blev överlycklig. 

Nu kanske inte det hör till ämnet, men ville bara säga att nej det är inget problem om man är lite tystlåten och inte så social som alla andra barn. 

I'm out Vilar huvudet i handen

Anmäl
2016-04-11 17:20 #2 av: Sandi92

Jag vet hur det är att vara det tysta barnet. På varenda utvecklingssamtal genom hela grundskolan fick jag höra vilket stort problem det var att jag var tyst. Jag skulle ha fler kompisar och prata mer. Det var nästan det enda samtalsämnet. Dom skickade även mig till kuratorn pga det.

Anmäl
2016-04-11 17:34 #3 av: Sindri

För de inåtvända barnen tror jag omgivningens krav på att vara utåtriktad och social är ett större problem än att de just inte är det.

Skolas och föräldrars ansträngningar att ändra på barnen gör bara att de mår dåligt. Bättre är att prata om att alla är olika, och allas rätt att vara olika. Ett inåtvänt barn (eller vuxen för den delen) behöver ju inte ha något emot andra, men de andra barnen kan lätt tro det om lärare envisas med att "få med" det barnet. Då blir det lätt så att de andra barnen undviker den som är "konstig" och så blir hen stigmatiserad.  Och blir verkligen utanför.

Har själv barn som råkat ut för det, och tyvärr fattade jag inte riktigt hur jag själv skulle agera då.

Själv kan jag vara väldigt social, älskar att ha fester och middagar, men skulle bli tokig om jag inte kunde avskärma mig ibland och stänga ute omvärlden.
Kan också tycka det är hur kul som helst att gå på fest, men kan plötsligt få nog när pratet bara går på tomgång. Vill helst av allt gå hem då, men det går ju inte alltid. Som vuxen kan jag hantera det, men ett barn som glatt kommer till ett kalas, men som vill gå efter en halvtimme, tycker jag man skall låta göra det.

Det gick en serie i SvD för ett tag sedan om inåtvända barn/personer, finns även en bok, tyvärr har jag glömt bort titel och författare, men om du googlar kan du säkert hitta det.
Tycker det är bra om detta diskuteras i förskola/skola.

Och - ett inåtvänt barn kan mycket väl vara väldigt modigt, har bara inte lust att vara med andra för att det inte ger något.

Anmäl
2016-04-11 17:36 #4 av: Zadeira

Problemet i det du skriver är att det anses som att ett tyst och lite tillbakadraget barn inte anses som modigt. Modigt är det att vara precis den man är och inte hålla på och försöka bli någon man inte är. Dvs barnet du pratar om är just precis modigt.

Vad personen menade är snarare att barnet kanske behöver hjälp att vara lite mer utåtriktad och social. Och enligt mig är det enbart ifall det är ett problem som att barnet tex inte vågar delta med andra eller socialisera och därför blir lidande.

Ett barn som väljer att vara lite utanför och dra sig undan men som kan delta när det krävs och som kan umgås med andra barn utan svårigheter när det behövs har ju inte heller några problem.

Jag tror att det är så att man vill uppmuntra lugna, tillbakadragna barn i tidig ålder att ta plats och delta mer för att det inte ska bli så att när de blir äldre blir det en svårighet, något de inte har erfarenhet av. Det ska tex inte vara så att barn får lov att dra sig undan och inte ifrågasätts för det, utan då får man ta reda på varför barnet väljer att göra som den gör.  Man vill ju inte heller att barn som är väldigt inåtriktade och tystlåtna får problem lite senare i livet med tex ångest för att prata inför folk osv. Så jag tror att det handlar om att man vill ge barnet erfarenhet av att umgås med andra. Men det ska givetvis inte bli något tvång eller måste för ett barn som hellre sitter själv att plötsligt tvingas leka med kompisar och må dåligt över det.

Jag tycker det är lika viktigt att lära barn det motsatta. Att dra sig undan, leka själv och inte synas och höras hela tiden. Ofta blir ju det ett lika stort problem, om inte större, när de blir äldre.


Anmäl
2016-04-11 20:17 #5 av: Loris M

Intressanta tankar ni har! Jag tror tyvärr att det blivit lite "ofint" att vara tillbakadragen. Dagens barn ska enligt normen helst vara aktiva, sociala och tycka om att umgås med andra. Dels handlar det om som ovan skrivits att förbereda barnet inför skolan och de krav som ställs där men även för att kunna känna sig delaktig. Men det krävs att pedagoger känner varje barn. En del tycker om att leka själva och det måste de få göra. Om det inte är ett problem för barnet så får det inte bli ett problem för pedagoger heller.

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-04-11 20:27 #6 av: Sindri

Jag tror tyvärr att det är (välmenande) pedagoger och föräldrar som gör det till ett problem för barnen.

Visst får man det lättare i livet om man är utåtriktad och inte är rädd för att ta kontakt med främlingar, men jag tror ärligt inte att pedagoger kan "lära" barn att bli mer utåtriktade. Har själv erfarenhet av det och sett att det snarare blir värre och väldigt jobbigt för ett barn att känna sig misslyckat för att vuxna vill ändra på det.

Blygsel går till viss del över med åren, men jag tror vi bara måste göra mer plats för folk som inte är översociala. De kan funka jättebra i samhället ändå, och alla sorter har rätt att finnas. Att vara så supersocial ter sig för mig mer som om man är lite rädd för sig själv och sina tankar att man alltid måste överrösta det med pladder.

Anmäl
2016-04-11 20:37 #7 av: Loris M

#6 Jag håller med! En grundregel är att som pedagog fråga sig om det verkligen är ett problem och i så fall för vem. Jag tror också att vi mer kan förstöra för barnet än hjälpa det om vi "tvingar" dem till att vara supersociala. Som vuxen kan man träna bort sin blyghet om man så önskar eller behöver. Så det borde inte bli så bråttom att få barnen mera sociala och "modiga" om de i övrigt mår bra och trivs med att dra sig undan emellanåt. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-04-11 20:58 #8 av: Carmarino

#0 Känner så väl igen mig i det du beskriver. När jag var liten fick jag ibland gå i lekskolan (förskola fanns inte då), och det tyckte jag var jätteroligt för där fanns så mycket spännande saker att leka med - staffli med vattenfärger och annat kul. När jag då var mitt uppe i att roa mig med dessa leksaker var det alltid någon fröken som sa "nu får ni samlas här barn, för vi ska sjunga/läsa/prata etc. tillsammans". Blev jätteirriterad över det, för jag ville inte alls sitta i ring och sjunga, eller vad de nu tänkte hitta på.

Är väldigt glad att det inte fanns förskola när jag var liten, för jag hade nog inte stått ut med det eftersom jag trivdes så bra med att sysselsätta mig själv. Mina kloka föräldrar lät mig göra det, och jag fick sitta och läsa och rita hur mycket jag ville. Hade även en massa kompisar att leka med när jag hade lust med det, så visst kunde jag vara "modig" också.

Eftersom jag fick ta det i min egen takt så har jag idag inga som helst problem att vara social - inte ens att ställa mig framför en hel sal med människor och prata - men hade jag blivit tvingad till att vara social när jag var liten så tror jag inte jag hade varit det idag. . Känner dock fortfarande ett stort behov av att vara ensam, så jag kan inte påstå att jag blivit så jättesocial under årens lopp. Glad

¡ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.