Annons:
Etikettarbetslaget
Läst 10936 ggr
Loris M
2015-06-12 15:15

Trivs du i ditt arbetslag?

Att ha ett fungerande arbetslag är en av de viktigaste faktorerna när det gäller trivsel på jobbet. Med arbetslag menar jag de kollegor som du har ett närmast samarbete med och som arbetar på samma avdelning. I kommunen där jag bor och har jobbat i alla år som förskollärare, finns det oftast flera arbetslag på en förskola. Varje avdelning har tre-fyra Pedagoger. Med ett fungerande arbetslag menar jag att man kan ha ett öppet klimat, att man diskuterar och fattar beslut tillsammans, att man stöttar varandra, ser och lyfter fram varandras olika kompetenser, att man kan glädjas med varandra och vara enad inför föräldrar och barn … Man behöver inte vara överens alla gånger, men man ska kunna prata om det och kompromissa.

Jag har haft turen att jag större delen av min tid som förskollärare arbetade i ett sådant arbetslag. Men jag har även fått erfara osämja, splittring, att man baktalar och motarbetar varandra, avundsjuka, missförstånd, att kollegan är oprofessionell mot barn och föräldrar …  Jag tror tyvärr att det finns väldigt många Pedagoger som mår jätte dåligt p.g.a. någon i sitt arbetslag. Väldigt många gånger arbetar man under flera år i ett och samma arbetslag och då är det inte så lätt. En av anledningar till att jag tillåter anonym funktionen på sajten är just för att ni ska kunna berätta om besvärliga situationer som kan uppstå i ett arbetslag och för att vi ska kunna stötta varandra. 

Sådana här situationer när man kommer i konflikt med en kollega är väldigt lärorika, man lär sig mycket om sig själv, om andra och blir medveten om sina egna tillkortakommanden och värderingar. Men det är inte roligt på något sätt. Det kan vara otroligt tufft, speciellt när man inte har någon att prata med, så jag hoppas att ni kommer att våga ta upp era eventuella bekymmer här. 

Hur ser det ut för dig? Trivs du i ditt arbetslag och stöttar ni varandra?

Annons:
Denna kommentar har tagits bort.
OberonsMatte
2015-08-04 20:19
#2

Jag har också erfarenhet av båda varianterna. Att man trivs och känner samhörighet, glädje och trygghet i sitt arbetslag är verkligen guld värt. Att man "trivs med barnen, föräldrarna och själva yrket" väger aldrig upp oroskänslan och vantrivseln när man inte känner trygghet med sina närmaste kollegor.

Att hamna i konflikt med en kollega eller helt enkelt hamna på fel arbetsplats är otroligt utmattande, för det är ju, som du skriver, hos sina kollegor man ska kunna få kraft och stöd. Utan det stödet tar man slut.

Jag har ett par gånger varit på väg att lämna förskolans värld helt, men har till slut ändå valt att bara se de svåra tiderna som lärorika erfarenheter. Jag har lärt mig massor, både om mig själv och om andra.

Sajtvärd Katter iFokus

Loris M
2015-08-04 21:34
#3

#2 Det är jättebra när man kan vända de mindre roliga upplevelser till sin fördel genom dra lärdomar. Men det är inte lätt. Det är precis som du skriver svårt att trivas även om allt annat fungerar utmärkt. Sånt kan verkligen dra ner en. Jag hade en period när jag mådde riktigt dåligt av konflikter med en kollega. Kunde inte sova på nätterna och hade ångest på morgonen när jag skulle till jobbet. När hon började ta upp våra konflikter inför barnen blev det bara för mycket och jag tog modet till mig och gick till min chef. Sedan blev det många samtal och så småningom kunde vi åtminstone vara hövliga mot varandra. Men förtroendet och respekten var borta för alltid :(

OberonsMatte
2015-08-05 23:55
#4

#3 Det gäller att man har en professionell chef i det läget som vågar ta tag i personalkonflikter direkt när indikationer kommer. Har varit med om det alltför många gånger att chefer väntar tills det gått alltför långt och bara glider undan sitt ansvar.

Sajtvärd Katter iFokus

StillaSinnet
2015-09-10 18:50
#5

Jag har också olika erfarenheter men mest är de goda. 

Jag började som vikarie 2001 på en förskola med öppet klimat där jag otrots att jag då var outbildad verkligen ingick som jämställd i arbetslaget och blev lyssnad på. Det gjorde att jag beslutade mig för att utbilda mig för att på så vis kunna få en fast tjänst.

Jag fick ett långtidsvikariat redan innan sista uppsatsen var opponerad och klar och arbetslaget jag då skulle in i presenterades för mig som ett stort problem och en utmaning. Jag gillar utmaningar och antog den.

I det arbetslaget visade det sig att en hade fått något som hette Friår varpå en annan brände ut sig och efter det också begärde friår. Friår var tjänstledighet med 80% av lönen ett år för att kunna göra något annat. En förmån som man kunde ansöka om under en period. Denna förmån försvann så småningom. 

Under friåret hade tredje kollegan varit hemma för barnledighet. Det innebar att avdelningen i stort sett hade bedrivits av olika vikarier under ett år. Utbildade vikarier men olika. Barngruppen var högt och lågt. Inga regler, inga rutiner och med facit i hand så visade det sig att 7 barn av 20 så småningom genomgick utredningar och hade diagnoser och svårigheter av olika slag. Det var inget vi visste när vi började 8 januari.

Jag hade blivit varnad för en av kollegorna som skulle var äldre, sträng, elak och bufflig. Hon hade inga egna barn, kanske var det därför, sade man. Att få en blivande kollega presenterad så tyckte jag var lite oschysst. Jag vill ge alla en chans och därför var jag extra motiverad att förstå denna kollega.

Första året var vi inte mycket annat än regelpoliser för att ruta in vardagen, få ner barnen på jorden igen, hitta ett lugn och en trygghet i gruppen. Vi talade knappt med varann för vi hann inte det. Vi hade dessutom avdelningen i ett ensamhus och hade därför ingen större möjlighet till reflektioner och diskussioner i arbetslaget utom på kvällsmötet n gång i månaden.

Men så skulle tre ensamhus slås ihop till en stor förskola med tre avdelningar. Där hände något. Vi fick fler kollegor. Vi fick mer tid tillsammans och vi skolade ut några av barnen mot 6-årsverksamheten och skolade in nya i ett lugnare tempo. Sakta fick vi ihop barngruppen och tillslut började vi hitta varann också. I bland tar det tid. Det tog nästan två år innan vi började prata om privata händelser eller problem förtroendefullt med varann.

För ett år sedan gick denna kollega i pension. Vi hade då jobbat 7 år tillsammans och blivit riktigt tajta. Jag fick ofta höra att jag hade varit bra för henne och att hon blivit mjukare. Det var inte helt sant. Jag hade avlastat henne så hon kunde slappna av. jag visade att jag kunde göra sådant som alltid bara hade legat på hennes ansvar.  Till och med hennes man sa till mig att han var så glad att jag hade börjat på avdelningen för hon hade blivit mycket gladare hemma. Sanningen var att hon hade varit ganska ensam och kom inte vidare bra överens med den dåvarande chefen heller. Hon mådde inte bra och mår man inte bra så är det svårt att bemöta andra bra. Hon är en underbar människa och jag är så glad att de gav just mig utmaningen att samarbeta med henne ❤️

Jag fick en ny arbetskamrat när min gamla gick i pension. Vi lär känna varann bit för bit hela tiden. Vår tredje kollega har funnits med i arbetslaget i ca fyra år. Vi har roligt ihop. Massor med humor och högt i tak i diskussioner. Vi tål att kritiseras men vi vet också om varans ömma tår och det är onödigt att pilla i öppna sår. Där stöttar vi och avlastar istället. Jag tror att det är viktigt att an vågar tala om ifall man inte mår bra. Om det är en känsla av olust som gnager, eller om något har hänt hemma så man är lite låg och tyst. För det mesta har kollegor bättre förståelse då.

Medarbetare: Yoga & meditation i Fokus
Medarbetare: Stenar i Fokus
Driver http://www.StillaSinnetDegerfors.dinstudio.se
Reiki Master, kristallterapeut, Barnyogalärare

OberonsMatte
2015-09-10 19:26
#6

#5 Intressant med kollegornas uppfattning om den barnlösa pedagogen, var tvungen att starta en tråd om barnlösa Pedagoger bara för det. ☝️

Sajtvärd Katter iFokus

Annons:
Loris M
2016-02-20 16:40
#7

🎈

Upp till toppen
Annons: