Annons:
Etikettvärdegrundsfrågor
Läst 9746 ggr
Loris M
6/16/15, 8:40 PM

Pedagoger bidrar till ätstörningar hos barn!

Så här skriver en student i insändaren i tidningen Förskolan:

"Vid måltiderna hör jag ständigt: ”Du måste äta upp din mat, du måste pröva, du måste äta upp det och det innan du får ta mer av det andra. Om du inte äter blir du inte stor och stark, om du inte äter maten får du inte ta knäckebröd. /…/ Jag märker dessutom att många barn påstår att de är allergiska mot den eller den maten i stället för att säga att de inte tycker om just den maten. Jag har lidit av ätstörningar (eller lider skulle jag snarare säga, eftersom det någonstans alltid finns kvar) och anser att detta maktspel även är en väg till ätstörningar hos barn, förr eller senare.

http://www.lararnasnyheter.se/forskolan/2015/05/31/lat-mat-vara-mat-inte-maktspel

Det här är något som jag själv mått jätte dåligt över och som jag så väl känner igen, tyvärr! Det här är ett av många arenor där vi vuxna kan utöva vår makt och utnyttja det faktum att vi är vuxna. Jag vet inte hur många diskussioner jag haft med mina kollegor just när det gäller matsituationer. Ska barnen få en smörgås innan de ätit upp maten? Ska de som är klara få gå ifrån? Måste man smaka maten fast man vet att man inte tycker om det? Får man ta tre portioner? Kan barn som inte tycker om maten få något annat? Får man vara högljudd, skratta och sjunga när man äter….o.s.v. 

Det här är bara några av frågor som jag diskuterat med mina kollegor i hopp om att hitta ett gemensamt synsätt. Egentligen om det varit vuxna så hade vi inte ens tagit upp det till diskussion. Det är det som stör mig. Vi skulle aldrig drömma om att säga till en kollega: "Nej, nu tycker jag faktiskt att du fått tillräckligt med mat. Två portioner?! Du måste väl ändå känna att du är mätt i magen nu?". Men att säga samma sak till ett barn verkar vara helt okej. Varför tänker vi så? Något som jag varit speciellt irriterad över är när jag som nyutbildad jobbade på en småbarnsavdelning och där var de jätte noga med att barnen inte får smörgås om de inte ätit upp maten. Det var pedagogerna själva som la upp maten på tallriken och bestämde portionsstorlek. Hur rättvist är det? 

Det finns många regler (skrivna och oskrivna) kring matsituationer. Har ni några? Varför? Vad anser ni om det som studenten ovan skriver? Kan barnen utveckla ätstörningar p.g.a. pedagogernas agerande?

Annons:
Denna kommentar har tagits bort.
[TanatosNyx]
7/27/15, 9:16 AM
#2

Mycket bra och viktig artikel! Riktigt tänkvärt.

Skorpion76
7/27/15, 12:14 PM
#3

Kepsen av för en bra artikel!


** Energy Pethead **Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel
Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

Anonym
Anonym
7/27/15, 12:53 PM
#4

Jag gick aldrig på förskola, men på dagis och fritids. Både på dagiset och det ena fritidset jag gick på ansåg personalen att barn som inte åt upp sin mat (portioner som dom för övrigt lade upp åt en) var trotsiga och helt enkelt bångstyriga. Därav fick man aldrig lämna bordet förrän man ätit upp allt.

Jag har aldrig klarat av att äta havregrynsgröt eller potatismos, för jag klarar inte av konsistensen och att smaken för mig dessutom är avskyvärd gör inte det hela bättre. Fortsätter man försöka tvinga i mig det så kräks jag, något jag som liten fick upptäcka den hårda vägen.

Dagisfröknarna ansåg att jag var trotsig och jobbig och tvingade mig att sitta kvar och åtminstone "smaka på havregrynsgröten". Jag hade redan ätit havregrynsgröt hemma och visste hur illa jag tyckte om det, men jag tvingade i mig en sked för att göra dom nöjda. Havregrynsgröten var ännu värre än jag kom ihåg den och försökte tala om för dom att jag inte kunde äta den. Det ville dom inte höra utan dom sa: "bara tre skedar till så får du gå från bordet." Jag försökte och jag tror det var på den andra av dom två skedarna som jag spydde upp all gröt igen, rätt i tallriken. Jag började gråta, fick en knäckebrödmacka och fick därefter lämna bordet. Efter det behövde jag aldrig äta havregrynsgröt igen.

En liknande situation uppstod på fritids ett par år senare under ett lov. Jag gick i stort sett alltid på fritids under loven och på en av luncherna fick vi fisk och potatismos. Jag försökte tala om för fröknarna att jag inte kunde äta potatismoset, men fick ett ännu värre bemötande än på dagis. Jag skulle absolut äta upp potatismoset och för att se till att jag inte smet iväg och slängde maten satte sig en av personalen mitt emot mig för att se till att jag minsann åt upp allt. Det enda jag ville var att gå ifrån bordet och lämna matsalen, så efter en del tvekan försökte jag äta upp potatismoset. Jag kände kräkreflexerna reagera, men försökte övervinna dom och fick i mig kanske tre-fyra skedar innan personalen stoppade mig. Hon tog ifrån mig tallriken, tog med mig ut i köket, gav mig en stor bit gurka och sen fick jag lämna matsalen. Jag antar att hon såg på mig hur jag kände och vad som var på väg att hända, jag fick ingen mer förklaring än så.

Men efter den sista incidenten utvecklade jag tillräckligt mycket "ryggrad" för att säga ifrån på fullaste, högljuddaste, rasande allvar till personal, Pedagoger, lärare,  föräldrar och allt däremellan varenda gång havregrynsgröt eller potatismos serverades. Det var bara dom två sakerna jag protesterade mot. Jag behövde aldrig någonsin äta något av det igen och jag hade inte accepterat eller tolererat ett nytt försök till tvångsätande heller.

20 år senare har jag en kraftig ätstörning som jag inte får bukt med ordentligt. Jag har en stark avsky till mat och skulle mer än gärna leva på dropp i armen för resten av livet om det var möjligt än att behöva äta en enda måltid till. Dom två måltider jag har allra svårast för att äta är frukost och lunch medan middag fungerar någorlunda. Jag hamnar i perioder, som nu, när min hjärna inte tillåter mig att äta någonting alls och om jag försöker så räcker det med några få tuggor för att trigga kräkreflexerna.

Mat som har liknande konsistens som potatismos och havregrynsgrät kan trigga kräkreflexerna omedelbart och har gjort mig skeptisk och tveksam till all ny mat jag stöter på. Jag försöker försiktigt överkomma det, men har inte gjort några enorma framsteg med det.

Jag vill inte skylla hela min ätstörning på mina upplevelser på dagis och fritids, men dom gjorde knappast det hela bättre. Därav är jag så glad över att det här tas upp, för det jag upplevde var inte kul. Den där hjälplösheten och förtvivlan av att behöva sitta där och tvingas äta något man inte bara tyckte extremt illa om utan som man även inte ens kan äta utan att till sist kräkas av det.. Jag vill inte att något annat barn ska behöva få uppleva det.

Loris M
7/27/15, 1:29 PM
#5

#4 Tack så mycket för din berättelse! 🌺 Jag blir så ledsen och berörd när jag läser det du skriver, samtidigt är jag väl medveten om att fenomenet inte är helt ovanligt. Därför tycker jag precis som du att det är viktigt att det tas upp till diskussion. Jag tror inte att Pedagoger gör det av ren elakhet utan snarare för att de inte reflekterar över sitt handlande och dess konsekvenser. Bara för att vi är vuxna så tror vi att vi vet bättre och att vi även har makten att bestämma över ett barn. Barnen blir ju så försvarslösa och utsatta i den här situationen och jag tycker att det är fruktansvärt. 

Sen är det också så att många Pedagoger blundar för det här, då lojaliteten är stor i ett arbetslag. Man ska stå enad inför barn och föräldrar. Jag har själv många gånger som nyutbildad inte vågat ta upp det med mina kollegor och det har t.o.m. hänt att jag i smyg kastat barnens mat eller flyttat över det till min tallrik och låtsats att de ätit upp. Sen när jag blev lite mer bekväm med min roll och även medveten om ansvar jag har som pedagog att stoppa kränkande behandling, har jag tagit upp det med kollegor. 

Jag hoppas att du vill vara med på sajten och dela med dig av dina upplevelser av din tid på förskolan. (Dagis heter förskola nuförtiden och sexårsverksamhet heter förskoleklass). Min förhoppning är att många Pedagoger läser ditt inlägg och får sig en tankeställare. Tack! 🌺

[Thiah]
7/30/15, 6:37 PM
#6

Jag fick lära mig om sapere metoden när jag i skolan. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Saperemetoden Det är en fin metod för att lära ut smaker och matlust utan skam/våld/tjat mm….

Annons:
Loris M
7/30/15, 6:43 PM
#7

#6 Vad går den ut på? Har googlat lite men hittar inget informativt.

[Thiah]
7/30/15, 6:48 PM
#8

Kortfattat att matstunden innehåller alla sinnen. Man smakar, känner, doftar och tittar. Viss mat kan man även lyssna på. Jag har gjort detta som ett veckogrej. En gång i veckan har en grupp fått ha en sapere stund med mig. Vi har prövat alla möjliga sorters mat. Mjöl kan ju både vara varmt, lent, kallt, torrt, kladdigt. Man kan g örs lim, bullar och pasta med det! Superhäftigt

Loris M
7/30/15, 6:54 PM
#9

Det låter bra, bara det inte blir tjat om att smaka. En del Pedagoger envisas att man måste smaka och sådant är jag helt emot. Jag hade en gång ett barn som åt nästan ingenting, varken till maten eller mellanmål. Jag vet att vid ett tillfälle tog fram sylt och lite annat så barnen fick måla med det. På så sätt när de blir kladdiga hoppades vi på att hon ska smaka också.

[Thiah]
7/30/15, 6:58 PM
#10

När vi har sapere stund är det glädje och nyfikenhet som styr inget tvång alls! Väldigt viktigt! Har också haft kollegor som tvingar. Blir så pip arg. Hoppas verkligen inte min son nu får någon sådan vuxen när han börjar på dagis nästa vecka. Har en vän som ännu inte äter köttfärs och min mamma har obehag för spenat ännu på grund av dagis.

Loris M
7/30/15, 7:04 PM
#11

#10 Det är ju hemskt! När jag skolade in mina egna barn har jag redan på inskolningssamtalet sagt att de absolut inte får insistera på att mitt barn ska smaka. Då sa pedagogen: "Men smaka måste man göra. Man behöver inte äta". Så respektlöst! Jag förklarade tydligt att jag inte heller vill att han smakar om han inte vill. Låt honom hellre gå hungrig hela dagen. Det vet jag att de tyckte var konstigt. Men jag har då redan sett mycket jag ogillar i samband med måltider att jag verkligen mådde dåligt av att bara tänka på att någon tvingar mitt barn att äta.

[Thiah]
7/30/15, 7:08 PM
#12

Mm…. Mycket dumt ser man fort inom dsgvården tyvärr . och mycket förlegade tankar :(

Calcifer
7/30/15, 8:28 PM
#13

Nu är detta inte på en förskola, men har en släkting vars barn går i en skola där de bara för ta en portion. Och då är detta barn ändå väldigt ung, och växer fortfarande, och blir aldrig mätt på den portion de blivit tillsagda att de bara får ta. Tycker jag är fruktansvärt också.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
Loris M
7/30/15, 8:32 PM
#14

#13 Håller med! Det blir ju fel det också. Barnen kanske tar i smyg en extra portion och lär sig att smyga med maten samt att det kan känna skuld i samband med maten. Det kan ju också leda till ätstörningar.

Calcifer
7/30/15, 8:34 PM
#15

#14 Eller så har de ingen koncentration till att följa med i aktiviteter som de ska och får skäll för det. Det blir vrickat åt båda hållen. Visst, ser man ett barn som verkar ha problem med mat - antingen att de äter för mycket eller för lite - så tycker jag absolut man får reagera. Men då ska det ske diskret och första kontakten bör rimligtvis var med föräldrarna.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Loris M
7/30/15, 8:41 PM
#16

#15 Absolut! Det har jag varit med om många gånger. Det finns fyra- fem-åringar som äter mycket mer än en vuxen och som gärna tar två eller tre portioner. Om jag som pedagog upplever att barnet i fråga börjar bli eller är överviktig och att det blir ett hinder för barnet att delta i aktiviteter, så måste jag diskutera det med föräldrar hur vi ska lösa det. Och om vi ska begränsa maten.

Calcifer
7/30/15, 9:16 PM
#17

#16 Håller med. Så länge det liksom sker på "rätt" sätt, så ska man absolut ta tag i det. Jag fick ofta höra från lärare i skolan att jag åt för mycket, men det var framför alla och med tonen "du blir fet fattar du väl" och det ledde till skam kring mat och smygätning och när jag var 25 vägde jag över 150 kilo. Hade aldrig gått så långt om jag inte hade utvecklat den skammen kring mat.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

[Thiah]
7/30/15, 10:00 PM
#18

Varför de bara får ta en portion är pga ekonomin. Redan på förskolan har vi krav på hur mycket en måltid ska bestå av. Vet på rak arm att en lunch består av 2 dl mjölk och inget mer (i mjölk väg alltså) …. Sen kan det vara visst antal gram pasta, antal köttbullar osv … Och det kommer uppifrån Så därför får skolbarnen bara ta en måltid hur dumt det än är…

Loris M
7/30/15, 10:04 PM
#19

#17 Så hemskt och tyvärr inte helt ovanligt. :( Det är darför jag vill uppmärksamma det. Så Pedagoger får upp ögonen för sitt eget agerande. Men även att inte blunda när kollegor kränker barnen. Det är vi skyldiga barnen. Det finns så många människor som utveclat en ohälsosam relatin till maten och jag tror precis som studenten i första inlägget att skol- och förskolepersonal inte är helt oskyldiga. Det bever inte nödvändigtvis vara deras fel men en del har utan tvekan bidragit till det.

Calcifer
7/30/15, 10:18 PM
#20

#18 Jag är medveten om varför, men då måste man prioritera annorlunda. Barn ska inte straffas i så tidig ålder pga ekonomin. Speciellt inte inom skolor och dylikt.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
Loris M
7/30/15, 10:22 PM
#21

#18 Oj, så är det inte alls hos oss. Vet inte hur det är i andra kommuner men vi har inga begränsningar alls. Varken när det gäller mat eller drick.

[Thiah]
7/30/15, 11:10 PM
#22

#20 inte ett val jag direkt gör och jag tycker precis som du. 

#21 är du säker på det? Vi är ju i olika länder men när vi frågade så är det egentligen ganska hårda direktiv om vad en t.ex.  åring ska få till lunch. Allt vägs i gram..

Loris M
7/30/15, 11:23 PM
#23

#22 Ja, rätt så säker. Visserligen måste ju de som tillagar maten räkna och väga beroende på hur många portioner vi beställt, men det brukar inte bli så snålt. Sen är det ofta några barn som inte kommer så det blir alltid över. Vi var tvungna att göra veckobeställningar så beställningen blir ofta generös.

OberonsMatte
8/3/15, 9:54 AM
#24

Jag avskyr trugande och mat-tjat. Låt barnen uppleva måltiden som en trevlig stund och låt dem äta vad de vill av det som bjuds. Vill de inte äta, så gör ingen grej av det. Avskyr verkligen när kollegor går in i maktkamp med ett barn kring en potatis eller fiskbit! Vart tog snacket om "barns inflytande" vägen då?

Sajtvärd Katter iFokus

Loris M
8/3/15, 11:35 AM
#25

#24 Precis! Väldigt motsägelsefullt att jobba med inflytande och samtidigt inte lita på barnet när de säger att de inte gillar någon mat och att de provat. Barnen har ingen chans att vinna den kampen. Har faktiskt varit med om att det barn var smart och åberopade sin religion när en kollega ville få honom att smaka nyponsoppa. Det roligaste är att hon gick på det. 😃 Även om jag tycker att det var väldigt fyndigt av barnet så är det samtidigt hemskt att han kände att man måste hitta på saker för att få slippa.

Loris M
9/6/15, 6:50 PM
#26

Tycker att tråden är värd att lyftas upp igen då ämnet är viktigt.

OberonsMatte
9/6/15, 7:25 PM
#27

Nu kom jag på en sak som jag också tycker är viktig när det gäller barn och mat och vårt förhållningssätt till barn och mat, nämligen att "vara duktig". När barn äter får de ofta spontana kommentarer från vuxna om att de är "duktiga", och att de varit "jätteduktiga" när de ätit upp allt. "Duktig"-ordet förtjänar nästan en egen tråd, men när det gäller mat och barns ätande finns det dubbel anledning att ifrågasätta ordvalet duktig.

"Äta bör man -annars dör man" är en ramsa som är enkel och helt sann, hunger är en känsla vi fått för vår överlevnads skull, så varför ge barnet uppfattningen om att man äter för att göra någon annan nöjd och för att förtjäna beröm, som om det vore en uppoffring? En sån inställning kan slå tillbaka hårt i sk. "trotsperioder" eller när barnet känner att de behöver extra uppmärksamhet. Även barn använder maten som maktmedel om de känner att deras eget ätande går att använda på det sättet.

Sajtvärd Katter iFokus

Annons:
Loris M
9/6/15, 7:37 PM
#28

#27 

Så sant! 👍I mitt senaste arbetslag tog vi upp just detta och bestämde att inte säga att barnen är duktiga när de ätit upp. Utan något i stil med: "Så bra, nu är du mätt i magen" eller liknande. Att bekräfta känslan istället för att uppmärksamma prestation.

Annars håller jag med dig om att ordet "duktig" förtjänar en egen tråd. 😃Det både överanvänds och används i fel sammanhang.

Horrorpops
9/6/15, 8:58 PM
#29

Nu är jag "bara" en förälder, men min son är en av dom ungarna som man ibland tror lever på luft och vatten.
Han är urusel på att äta!
Det finns en 4-5 rätter som han äter här hemma, och då har han ändå blivit mycket duktigare än han var när han var mindre.

Jag är förstagångs mamma så jag var väldigt nojig med det att han inte åt, så jag satt och försökte truga honom och sa att han måste smaka och allt det där.
Han vägrade såklart.
Det blev bara värre och värre, så till slut sa jag bara att nej f*n detta går inte. 
Så jag satte fram mat som jag vet att han åt ibland, och sa ät om du vill, annars strunta i det.
Varje måltid satte jag bara fram tallriken åt honom så fick han själv välja om eller vad han ville äta, och hur mycket.
Tog inte länge förens han började smaka på saker, och hittade saker som han tyckte om.
Nu kommer han rätt ofta och säger vad han vill ha för mat :)

När han började på förskolan sa jag till dom att dom får absolut inte truga honom att äta, låt honom själv bestämma vad han vill äta. Blir det bara potatis en dag så blir det kanske bara fisk dagen efter. Vill han inte äta alls så är det också upp till honom.
Som tur är så brukar han äta rätt bra på förskolan när han har dom andra barnen att distraheras av.

Lillan (#506006) på Furry-Paws.com
Strong Beauties Kennel

OberonsMatte
9/6/15, 9:24 PM
#30

#29 Vad skönt för både dig och sonen att du hittat en strategi och ett förhållningssätt som fungerar!👍 Bra också att du varit tydlig med detta även till din sons Pedagoger, så att han inte heller där möts av krav kring maten.

Sajtvärd Katter iFokus

Loris M
9/6/15, 9:25 PM
#31

#29 Det låter klokt! Min son var likadan som din och jag har också berättat för hans Pedagoger att de inte får försöka tvinga honom att smaka om han inte vill. Vissa dagar åt han bara grönsaker, andra blev det kanske inget. Men det blev så småningom precis som för din son att han började smaka fler saker på förskolan. Ibland åt han vissa saker på förskolan men vägrade hemma, för han menade att det inte var samma :)

Horrorpops
9/6/15, 11:42 PM
#32

#31 haha ja, min son ÄLSKAR förskolans potatis, men vägrar äta det hemma.

Lillan (#506006) på Furry-Paws.com
Strong Beauties Kennel

[Thiah]
9/7/15, 5:43 AM
#33

#32 min med och då äter han ändå praktiskt taget allt. :p haha

Anonym
Anonym
9/26/15, 9:49 PM
#34

Nu hände inte det här i förskolan, eftersom jag inte gick i förskola som barn, men däremot var upplevelserna i matsalen i lågstadiet något som verkligen förstörde min relation till mat för lång tid. Jag minns att väldigt ofta satt våra lärare med oss och såg till att alla smakade. Alltid, även om man visste sedan innan att maten gav en kväljningar. 

Jag fasade för de dagar då det stod de rätter jag inte klarade av att äta på matsedeln, ville knappt gå till skolan alls, bara för att slippa detta tjat! Ganska ofta mådde jag illa och spydde av viss mat. Jag förstod inte varför de skulle envisas så.

I årskurs två tröttnade mina föräldrar på det här beteendet hos mina lärare och bestämde att jag inte skulle äta i matsalen utan gå hem (vi bodde nära skolan och mamma var hemma om dagarna). Då kunde jag få äta i lugn och ro utan att någon satt och pressade mig till något jag hatade.

Visst var jag lite petig som barn, men jag skulle säga att det förvärrades av de ca 1½ åren av stress och press kring maten. många matvaror dröjde det till högstadiet/gymnasiet innan jag började kunna äta, vissa saker har jag kunnat äta först i vuxen ålder. Jag tycker det måste få ta tid, blir maten ett måste och ett tvång så blir det helt enkelt inte bra!

Numera kan jag stå upp för det, säga att nej, jag spyr upp den där maten, är ingen idé att försöka. Men som barn har ju lärarna makten och jag vågade ju inte säga ifrån utan mådde dåligt med ångest över luncherna. I femman började jag äta i skola igen, och där var det inte alls samma krav på att vara tvungen att smaka, utan man fick ta så lite eller mycket man ville.

Annons:
[Devya]
9/26/15, 10:04 PM
#35

Nu jobbar jag inte på en förskola men jag jobbar med barn och de får mellanmål. Jag tvingar ALDRIG dem att äta något de inte vill äta. Ibland kan jag vilja få dem att smaka lite innan de säger nej. Men då säger jag att om de inte tycker om det så får de kasta bort det, men åtminstone ta lite på tungan först för att se om det är gott eller ej. De behöver inte ens ta en munfull av det hela. Om de verkligen vägrar så tvingar jag förstås inte dem. Jag frågar dem endast en gång om de ändå inte vill smaka litegrann.

Jag tycker det är viktigt att som vuxen inte tjata. Vi vill ju inte att barnen ska tjata och gnälla och därmed ska vi vuxna också undvika sådant. Jag tycker också att det är otroligt fel att tvinga barn till att äta något som de fullständigt vägrar att äta. Jag kan förstå att vissa blir oroliga om barnen inte får i sig mat, man vill ju inte att de går hungriga men inte blir det ju bättre om man tvingar barnen att äta. Det blir ju bara så bakvänt. 

Vi måste respektera barnen. De kan ju inte tycka om all sorts mat och likaså är det med oss vuxna, inte tycker ju vi om precis all sorts mat. Det finns alltid något som vi inte tycker om att äta. Det måste vi ju inse då vi arbetar med barn, de ärju också människor.

Loris M
9/26/15, 10:04 PM
#36

#34 Tack för att du berättar! 🌺

Jag blir både ledsen och arg när jag läser det du skriver. Tänk att barnen ska behöva ha det så! 😕Att lärarna inte fattar att de bara förvärrar för barnen, skapar ångest och får de att må dåligt. 

Tur att du berättade för din mamma och du kunde äta hemma. Jag tror att många barn inte berättar och lärare bara fortsätter att utöva sin makt i tron att de gör rätt och lär barnen att äta varierad kost. Jag vet inte hur många samtal jag haft om maten både med mina kollegor, men även med mina barns lärare både i skolan och förskolan. Men ändå återkommer man alltid till det där: "Ja, men han kan väl smaka. Gillar han inte så…. ". Blir så trött på detta eviga smakande, precis som att barn inte vet vad de gillar eller inte. 

Jag frågar alltid mina barn med jämna mellanrum om maten. De har lärt sig att ta små portioner som de orkar äta. Annars blir det alltid någon som tycker att man ska äta upp. Idiotiskt! Och det här med att du var petig… det ska inte vara lärarnas sak att lära dig äta och smaka fler maträtter. Mina barn är också petiga, men det ät mitt problem. Jag vill inte att någon annan lägger sig i. Blir så upprörd ju mer jag tänker på det här.

Så bra att du lyfte upp tråden så fler kan läsa! 🌺

Anonym
Anonym
9/26/15, 10:22 PM
#37

#36 Ja, jag hade tur i oturen som fick äta hemma i 2½ år och sakta få en sund relation till maten igen. Och så extremt petig var jag inte, jag menar, det fanns oftast något jag kunde äta. Klarade jag inte av maten så drack jag ändå ett glas mjölk och åt en knäckebrödmacka, och kanske tog lite rivna morötter. Det var ju inte så att jag totalt matvägrade, utan jag visste vilka maträtter som gjorde mig illamående och undvek dem. Vissa maträtter älskade jag, och det var då mitt matglada jag kom fram. Var minsann inte så att jag petade i maten när favoriten potatismos och kokt korv var på matsedeln. Oj så jag åt då. 🙂

Det finns fortfarande vissa saker jag mår illa av än idag. Ibland funderar jag på hur det varit om de inte tvingat mig. Kanske hade jag lärt mig tycka om maträtterna istället för att fortsätta må illa av dem?

Oavsett vilket satte det djupa spår, och jag önskar att alla barn kunde slippa att få uppleva det jag fick gå igenom.

Loris M
9/26/15, 10:28 PM
#38

#37  Ibland funderar jag på hur det varit om de inte tvingat mig. Kanske hade jag lärt mig tycka om maträtterna istället för att fortsätta må illa av dem?

Det tror jag säkert. Både smaker och dofter kan framkalla minnen och jag tror att det blir så för dig med. Vissa rätter framkallar otrevliga minnen och kroppen reagerar. Jag önskar också att inga barn tvingades gå igenom det och därför är det bra att prata/skiva och upplysa människor.

Loris M
10/6/15, 10:49 AM
#39

Nu är det en pedagog som svarar på studentens insändare (#0) och skriver så här:

"….Men jag tycker att vi som Pedagoger måste sätta gränser även vid matbordet. Jag tycker inte det är ok att man inte ens provar. Man kan prova pyttelite och det är ok om man inte tycker om det, men man har i alla fall vågat prova. Jag tycker inte det är ok att man inte äter maten och varje dag bara äter knäckebröd till lunch. Bara för att det är det man vill. " Källa

Vad tycker ni om hennes svar?

OberonsMatte
10/6/15, 10:59 AM
#40

#39 Den pedagogens attityd är väldigt vanlig och jag tycker inte om den. Att tvinga någon att smaka är bara maktutövande och kommer inte att göra barnet nyfiken på nya smaker, snarare tvärtom!

Sajtvärd Katter iFokus

Loris M
10/6/15, 11:03 AM
#41

#40 Ja. så tänker jag också. En vanlig och farlig attityd som bara skapar ångest.

Annons:
[Devya]
10/6/15, 11:44 AM
#42

Det jag blev att fundera på här mittiallt, hur gör man om man har någon som är helt tvärtemot? Jag har ett barn på mitt jobb som väger mer än vad jag själv väger (han är 9 år gammal och väger säkert en bra bit över 70kg) och han äter gärna otroligt stora portioner. Jag måste säga att jag har svårt att veta hur jag ska göra i de situationerna. Jag själv kan äta en portion mat och han ska äta 4 portioner. Ska man säga nej eller bara låta det vara? Jag har hittills låtit honom bestämma helt själv eftersom det känns verkligen inte om min sak att säga att nu får ingen mera mat. Om han är hungrig så är han ju hungrig. =/

Det här är om möjligt en ännu svårare situation då jag finner de övriga situationerna tämligen lätt att lösa. Det här har jag ingen lösning för.

Loris M
10/6/15, 1:59 PM
#43

#42 Det är svårt! Har varit i den situationen flera gånger. Har resonerat ungefär som du och tänkt att barnet måste få äta om det inte känner sig mätt. Har även försökt att tänka mig in i det barnets perspektiv när jag någon gång övervägt att säga ifrån till tredje eller fjärde portion. Det måste ju kännas hemskt att få höra: "Känner du inte att du är mätt nu? Nu räcker det tycker jag." eller liknande. Speciellt när man blir tvungen att höra det inför andra barn. 

Samtidigt är det viktigt att barnen får en sund relation till maten. Och då är det fråga vems ansvar det är? Jag har gjort så att om jag upplever att barnen på något sätt lider av sin övervikt, ex. har svårt att röra på sig och blir lätt andfådda, att de väljer bort aktiviteter som kräver fysisk ansträngning o.s.v. Då har jag kallat till ett möte med föräldrar och sagt precis hur jag upplever det och frågar hur de ser på det. Om även de upplever det som ett problem så har vi kommit överens att de ska prata med barnet och bestämma att hen tar max två portioner. Är barnet fortfarande inte mätt så får det vänta till middag när det kommer hem. Det har fungerat bra tycker jag. Då kunde jag påminna barnet om överenskommelsen utan att vara den som nekar maten. Oftast har det inte behövts någon kommentar, då barnet är väl medveten om vad som gäller. 

Vet egentligen inte om det här är det bästa sättet, men jag har inte kommit på något bättre. Det här med maten är både känsligt och svårt. Liksom att prata om övervikt.

[Devya]
10/6/15, 5:10 PM
#44

#43 Det är ett väldigt känsligt ämne. Jag vet inte ens om jag skulle ens kunna kontakta föräldrarna angående det här. De kanske inte ens ser det här som ett problem. Man vill ju inte trampa några på tårna här i misstag. =/

Loris M
10/6/15, 5:19 PM
#45

#44 Ja, det förstår jag. Jag har haft tur att jag haft bra relation med "mina" föräldrar så även om det varit jobbigt att ta upp det, så visade det sig att de tog det på ett bra sätt. Förutom en förälder till ett barn som var kraftigt överviktigt: Hon blev helt förvånad och tyckte att vi inte borde lägga oss i. Hon upplevde inte att flickan var överviktig och om det skulle var så då skulle BVC reagerat, menade hon. Men hon tog kontakt med BVC i alla fall så småningom och bad om hjälp både dem och oss.

[Ruffsetuss]
10/7/15, 11:35 AM
#46

Inget barn svälter sig till döds frivilligt , så sa vår Barnläkare när jag var orolig för min 2- åriga dotters matvanor . Hon hade en period när hon bara åt fruktyoghurt o inget annat . Använd aldrig mat som maktmedel , inte sjutton blir du tvingad av Hovmästaren på en Restaurang att smaka eller äta upp allt ! Så länge barnet är pigg o glad låt det få äta det som den behöver inte vad du tycker , så blir det inget maktspel vid matbordet . Så småningom kommer barnet vidare med att ta till sig olika smaker o konsistenser utan att det behöver bli ett Stigma .

Loris M
10/7/15, 6:19 PM
#47

#46 👍

Skorpion76
10/7/15, 6:32 PM
#48

#46 Vilken opedagogisk barnläkare! Jag hade anmält honom och dessutom känner jag att om man tvingar barnet att smaka något som det uppenbart inte gillar ökar det säkert bara på olustkänslan ännu mer.


** Energy Pethead **Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel
Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

Annons:
[Ruffsetuss]
10/7/15, 6:39 PM
#49

#48 du missförstår nog mitt inlägg , det betyder att min dotter inte skulle svälta ihjäl eller få skörbjugg / bristsjukdomar av att bara äta fruktyoghurt en period . Du har helt rätt i att man inte ska tvinga barn att smaka något som den inte tycker om .

Scorpio97
10/8/15, 9:55 AM
#50

Jag har alltid varit väldigt kräsen, och extremt envis. Även på mitt dagis (eller förskola då, som man säger nu) hördes ständigt "men du måste i alla fall smaka". I skolan var det lika. Jag är som sagt väldigt kräsen, och ibland vet jag faktiskt att jag inte gillar något innan jag smakat. För jag klarar inte av saker med en viss konsistens eller som luktar konstigt. Om jag ändå tvingade i mig en mikroskopisk smakbit, så fick man såklart höra "Ja, men det där gick ju bra. Då kan du väl ta en tugga till?"

Jag kommer inte ihåg så mycket från förskolan, men luncherna i skolan kommer jag väl ihåg. Att man var tvungen att smaka varje ny rätt åtminstone en gång kunde jag motvilligt acceptera, och tvingade i mig det trots att jag visste att jag inte tyckte om det. Däremot när jag fick svaret jag skrev ovan, eller läraren försökte få mig att "smaka" något jag smakade på veckan före också, då blåvägrade jag helt enkelt. Första gången det hände i ettan så fick jag tydligen sitta kvar en timme i matsalen (och missa hela rasten) för läraren skulle verkligen ha mig att smaka. Jag vägrade, för jag insåg såklart att det skulle vara lika äckligt den här gången som det var förra gången. Och att barn frivilligt inte svälter sig själv stämmer nog i dom flesta fall, men jag hade nog kunnat gjort det av ren tjurskallighet. (Jag fick ju dock åka in på sjukhuset redan vid två månaders ålder för att jag matvägrade, så jag kanske är ett specialfall).

Läraren försökte såklart muta och hota med allt möjligt. Sen insåg dom tydligen hur omöjligt det var när dom sa att jag var tvungen att smaka det dom ville att jag skulle smaka, innan jag fick äta något annat (som jag gillade), för jag svarade bara "Okej, då äter jag inget alls då". Och det gjorde jag inte, och var lika glad ändå. Naturligtvis blev det ännu värre situation för läraren med ett barn som glatt lät bli att äta något alls, än ett som bara vägrade äta vissa saker. Tillslut blev det en kompromiss att att jag fortfarande var tvungen att smaka, men hade jag redan smakat just den maträtten så fick jag äta vad jag ville så länge jag åt något. Dom flesta luncher åt jag därför ris/spaghetti och rivna morötter, och mackor när det fanns. Och det gick ju bra.

Mamma försökte liknande när jag var liten, men insåg också ganska snabbt att det var omöjligt. Jag lät gärna bli att äta middag helt om det var något jag inte gillade, och det var jobbigare för mamma att se mig gå och lägga mig med kurrande mage än vad det var för mig. Så hon gav upp och lagade separat mat åt mig. 

Än idag är jag väldigt kräsen, och även om jag fortfarande bor hemma lagar jag 90% av min mat själv, eftersom jag fortfarande vägrar äta många saker. Har jag väl sagt "jag gillar inte det där", så har jag väldigt svårt att ta tillbaka det och jag tror det kanske hade ändrats om jag inte hade blivit tvingad att äta saker jag visste (eller trodde) jag inte gillade. Hade läraren bara ryckt på axlarna och sagt "okej, låt bli att äta det då." så hade nog min nyfikenhet tillslut vunnit så jag hade smakat och eventuellt gillat det. Det hade inte blivit samma press. Nu var hela situationen så jobbig att jag var tvungen att ogilla det dom tvingade mig att smaka. 
Jag går tredje året på gymnasiet nu. I gymnasiet har jag ätit lunch på skolan kanske tre-fyra gånger, för matsalar ger mig fortfarande rejäl ångest. Det hade inte hänt om jag inte hade blivit tvingad.


//Jessie

Loris M
10/8/15, 11:31 AM
#51

 #50 Tack för ditt långa och viktiga inlägg! 🌺 Du skrev flera saker som jag tycker är otroligt viktiga och något som de flesta som kör med sitt evighetstjat om att åtminstone smaka, missar. 

… och ibland vet jag faktiskt att jag inte gillar något innan jag smakat. För jag klarar inte av saker med en viss konsistens eller som luktar konstigt.

Precis så är det! Man behöver inte ens smaka för att veta att man ogillar det. Ibland kan det vara konsistensen, ibland lukten. Ett av mina barn äter aldrig korv. Själva lukten framkallar nästan kräkreflexer. När vi andra äter korv så måste ha oftast gå in på sitt rum och äta där för att slippa lukten.

Hade läraren bara ryckt på axlarna och sagt "okej, låt bli att äta det då." så hade nog min nyfikenhet tillslut vunnit så jag hade smakat och eventuellt gillat det.

Det tror jag också! Jag har alltid varit emot att tjata om att smaka utan barnen har fått äta bara potatis och grönsaker. Oftast har jag sagt: "Okej, men du får säga till om du ändrar dig och vill ha kycklinggryta (eller vad det nu är) i alla fall". Det har hänt faktiskt att barnen blivit nyfikna när de ser att andra barn äter och tycker att det är gott. 

Jag går tredje året på gymnasiet nu. I gymnasiet har jag ätit lunch på skolan kanske tre-fyra gånger, för matsalar ger mig fortfarande rejäl ångest. Det hade inte hänt om jag inte hade blivit tvingad. 

Och det här är den vanligaste effekten tyvärr av allt smakande och tjatande. Tänk om barnen slapp det här. 😕

Anonym
Anonym
10/8/15, 2:05 PM
#52

#51 Jag skrev tidigare i tråden om mina upplevelser i matsalen i lågstadiet, och jag har samma problem med vissa lukter. jag mår fruktansvärt illa av bara lukten av senap (alltid varit så, sedan jag var pytteliten) och pölsa. Just pölsan hade att göra med dåliga erfarenheter, för de skulle minsann se till att man smakade. Och jag hatade den maten - det ledde till att jag idag mår fruktansvärt illa om någon lagar till just pölsa.

Senapen vet jag inte varför, men jag klarar helt enkelt inte alls av det. Och då tycker jag att om man redan vet att man mår dåligt av maten, så ska man inte behöva testa om och om igen för att någon lärare envisas med att "men du kanske gillar det nu"

[Ruffsetuss]
10/8/15, 2:21 PM
#53

Gaahaa fy sjutton för Pölsa 😣 i första klass fick vi pölsa o jag hade aldrig sett något så hemskt , sa till mattanterna att jag ville ha pyttelite . Nejdå , det slutade med att mamma kom till skolan o undrade varför jag inte kom hem ! De sa att jag skulle sitta kvar tills jag åt upp maten ! Hur som helst fick jag gå hem . Nästa dag fick jag Pölsan uppstekt till slut spydde jag . Efter det aldrig Pölsa igen .

obstitant
10/10/15, 10:58 AM
#54

Jag har också en liknande erfarenhet. Som liten tyckte jag inte om filmjölk, och jag hade en dagmamma som tvingade mig att "smaka". (Som om filmjölk var något nytt och okänt som jag aldrig hade träffat på förut i mitt unga liv?!) Som vuxen mår jag fortfarande illa av lukten av fil (dessutom har det blivit generaliserat till yoghurt, crème fraîche osv), så bra jobbat, dagmamman! 👍

Kanske är det därför jag själv har varit noga med att inte förknippa mat med tvång eller skam, kanske är det insikt i pedagogik och vanligt sunt förnuft. Som ung var jag barnvakt åt ett barn som just då var ganska arg på allt och alla, och när hen absolut INTE skulle äta (i protest mot något annat) försäkrade jag tvärtom att "du behöver inte äta, men jag vill att du kommer och sitter vid bordet medan jag äter. Och jo, jag kommer att lägga mat på din tallrik, men du behöver INTE äta den. Den kan bara ligga där." Och när konflikten hade pyst ihop smög visst maten in i munnen ändå, vilket jag såklart inte kommenterade öht. Men då var det mat som jag visste att barnet egentligen gillade, det var en maktkamp som egentligen handlade om något annat (som ingen av oss kunde rå på).

Loris M
10/10/15, 11:07 AM
#55

#54 Tänk att den här tråden bara växer och växer och att det är så många som har negativa erfarenheter i samband med måltider. Tråkigt! 😕Men jag är också tacksam för din och alla andras berättelser för jag hoppas att så många Pedagoger som möjligt ska läsa och få sig en tankeställare. 

Har också varit med om att barn använder maten i en maktkamp, vilket egentligen inte är så konstigt när de ser att det här är något som är viktigt för oss.

Annons:
Lojs
10/17/15, 8:58 PM
#56

Mycket man känner igen i den här tråden tyvärr. Jag minns från lågstadieåldern där mattanterna lade upp maten och man inte fick slänga mer än en liten del. Det var inte tal om att smaka, man skulle äta upp nästan allt som någon annan lagt upp åt en. Det fanns många taktiker för att gömma mat. Låtsas att man spillt och ta en massa servetter och gömma mat i, lägga i krukväxterna mm. Det stod en personal och vaktade vid papperskorgen där man lämnade brickor mm efter maten (en taktik var såklart att skynda sig till papperskorgen om den nån gång var obevakad)… 
Jag tror mycket av min kräsenhet bottnar där, man byggde upp så väldigt mycket negativa känslor runt mat. Vissa saker har jag lärt mig äta med åldern, men jag klarar fortfarande inte av en massa helt normala maträtter som ärtsoppa, rotfrukter, allt i bönväg, kålpudding, lingonsylt, ett gäng olika kryddor mm.

"If someone ever says "-You don't need more aquariums." Stop talking to them, you don't need that kind of negativity in your life." ;)
Medis på akvariefisk.

Loris M
10/18/15, 11:08 AM
#57

#56 Jag har verkligen svårt att förstå hur man som vuxen tänker då. 😕Att man inte fattar att det får motsatt effekt. 

Just det här med att gömma mat…. vet inte om jag redan skrivit det i tråden här, men när jag var nyutbildad som förskollärare och vågade inte riktig gå i konflikt med kollegor som tjatade på barn om att äta upp så hände det att jag flyttade barnens mat till min tallrik när jag såg hur dåligt de mådde. Inget jag är stolt över, för det är naturligtvis inte bra att visa inför barnen att vi inte är eniga. Men det var i början när jag inte vågade ta upp jobbiga samtal. Men senare har jag i alla arbetslag tagit upp det och sagt vad jag tycker.

Upp till toppen
Annons: