Annons:
Etiketterpedagogiska-dilemmansvåra-samtal
Läst 2808 ggr
Loris M
6/24/15, 6:13 PM

När barn far illa och anmälningsskyldighet

Under åren som förskollärare har jag gjort några anmälningar när vi misstänkt att barn farit illa. Det är vi ju skyldiga att göra vid minsta misstanke. Men det är ingen lätt situation. En av dessa har jag mått väldigt dåligt över och kan fortfarande många år efter känna både sorg och obehag. Dels för att det var föräldrar som jag hade en bra relation till och kände förtroende för. Dels för att det var ett barn i behov av särskilt stöd. Ett barn som inte hade ett talat språk och som hade svårigheter med att uppfatta det sociala samspelet. Då är man extra sårbar och utsatt och det gjorde ont i hela min själ när detta kom fram.

Jag kan inte gå in på detaljer för att inte någon ska känna igen situationen, men barnet blev utsatt för misshandel och hade både blåmärken och rivsår på kroppen när det kom till förskolan. Hen grät hysteriskt när hen kom till förskolan och var otröstlig. En lång stund efteråt när föräldern gått iväg satt barnet i mitt knä och klamrade fast sig och höll hårt om mig. 😕

Vi gjorde en anmälan och det var då vi inledde en kamp som pågick i flera månader. Vi fick utstå mycket kritik, fick höra nedsättande kommentarer, glåpord, blev kallade allt möjligt. Föräldrarna krävde att två av oss som enligt de själva hade mest inflytande över att det gjordes en anmälan, inte skulle ta emot barnet eller säga hej då när det gick hem. Eftersom de inte ville träffa oss. Svarade vi i telefon, så bad de att få prata med någon annan. De ställde även krav på vilka aktiviteter vi skulle göra och allt skulle dokumenteras noga m.m. Vid ett tillfälle blev jag hotad att de skulle göra en anmälan och säga att mina barn far illa (mina barn gick i förskolan då) bara för att jag skulle få känna hur det känns att få bli anmäld. Efter några månader flyttade de barnet till en annan förskola. 

Det här var en mycket svår tid för mig och speciellt en av mina kollegor. Vi fick inte så mycket stöd egentligen från ledningen eller någon annan. Vår chef förväntade sig att vi skulle klara det här på egen hand och samtidigt bemöta föräldrarna professionellt oavsett vad de säger. Och det var en stor utmaning. Men vi var tacksamma att vi hade varandra och vi passade alltid på att ta raster samtidigt så att vi kunde prata av oss och stötta varandra. 

Många gånger kan jag sitta och tänka på alla barn och undra hur det gått för dem….

Har ni varit i liknande situationer och vad har ni för tankar kring anmälningsskyldighet?

Annons:
Loris M
8/4/15, 7:07 PM
#1

Lyfter upp tråden om någon vill bidra med några tankar.

OberonsMatte
8/5/15, 1:14 PM
#2

Jag har aldrig haft anledning att misstänka vare sig misshandel eller sexuella övergrepp. Undrar ibland om jag har varit alltför blind och godtrogen eller om det faktiskt har slumpat sig så?

Det jag däremot i efterhand har ångrat är att jag inte anmälde en ensamstående förälder som jag visste hade alkoholproblem. Det var väldigt länge sedan, men idag hade jag absolut anmält det.

Sajtvärd Katter iFokus

Loris M
8/5/15, 3:33 PM
#3

#2 Jag har gjort det några gånger. Jag tror att man var mera "tillåtande" förut och mer försiktig och säkert också tyvärr missat ett och annat fall. Under senare åren har arbetsgivaren blivit (upplever jag det som) mera stränga och både kräver att vi agerar för att inte bli fällda för tjänstefel. Men informerar även mer om anmälningsskyldighet. 

Jag känner också till några fall där t.o.m. droger och misshandel var inblandade men det gjordes ingen anmälan då någon av personalen kände föräldrarna. Så ska det inte vara. (det var en annan förskola än den jag jobbade på)

OlgaMaria
8/5/15, 4:29 PM
#4

Angående berättelsen här i #0. Hur gick det, och kunde ni veta att ni faktiskt hade rätt i er misstanke? Blev det någon utredning? Uppkom det bevis? Kan ni ha missuppfattat situationen?

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Loris M
8/5/15, 4:44 PM
#5

#4 Det hände fler saker innan som gjorde att vi blev misstänksamma så det är inte bara händelsen jag beskriver i #0 som var grunden för vår anmälan. När vi gjorde anmälan (efter att vi informerat föräldrarna om det ) kopplades in soc och det enda jag vet är att familjen har haft flera hembesök av dem. Både anmälda och anmälda. Om de hittade bevis eller om det hände något mer, vet jag inte. Så är det ju alltid vid en anmälan. Vi Pedagoger får aldrig reda på vad som händer med barnet men föräldrar har rätt att veta allt som jag har sagt till soc i anmälan eller via telefon. 

Risken för missuppfattningar finns alltid. Men jag tänker att det är bättre att anmäla så får de som är utbildade för det utreda saken. Skulle det visa sig vara fel så är det ändå inte lika illa som att jag inte anmäler och något barn blir utsatt för misshandel eller annat under flera år. Det vill jag inte leva med.

OlgaMaria
8/6/15, 11:50 AM
#6

Frågade ni föräldrarna varför barnet hade rivsår och blåmärken?

Ja det är jätteklurigt sånt där. Ibland far familjer riktigt illa åt endast pga myndigheter som missuppfattar dem också. Blåmärken kan t ex bero på vitaminbrist och rivsår pga klåda pga oupptäckt allergi. Stökigt beteende hos barnet kan också bero på de faktorerna. Och ett barn som inte mår bra stressar upp föräldrarna väldigt mycket så att de kanske bara pga det väcker misstanke. Men vi får hoppas att denna familj och alla andra får det bemötande de behöver hos socialen.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Annons:
Loris M
8/6/15, 2:59 PM
#7

#6 Ja, i samband med att vi berättade att vi skulle göra en anmälan. De förklarade (vill inte gå in på det av sekretesskäl) men det kändes inte som om detta hade kunnat uppkomma på det sättet. Dessutom var det även andra saker som sagt, så vi hade gjort anmälan i vilket fall som helst.

Ja, det är lite klurigt. Men det är inte heller så att vi går och gör anmälan när vi ser ett blåmärke eller rivsår. Det bästa är att alltid prata med föräldrarna i första hand om  man ser något misstänkt (med undantag om man misstänker sexuella övergrepp) och det brukade jag göra. Ibland kan barnen komma och säga: "Mamma drog mig i örat och det gjorde jätte ont.". När man sen tar upp det med föräldrar kan det visa sig att mamman skulle ta av barnet tröjan över huvudet som var jätte trång. 

Ang. hur soc agerar sen så vet jag att de i första hand har samtal och försöker lösa situationen inom familjen. Det är inte så att barnet omplaceras direkt, utan föräldrarna får hjälp i första hand i sin uppfostran eller vad det nu kan vara.Men visst har man hört skräckhistorier när det blivit fel.

poodlelicious
8/8/15, 8:41 PM
#8

Riktigt illa att ni inte fick mer stöd av er chef måste jag säga… Det är så viktigt att chefer/rektorer i skolan sluter upp bakom sin personal så att det inte blir så att enskilda personer måste anmäla.

Loris M
8/8/15, 9:18 PM
#9

#8 Ja, det är jobbigt när man inte får stöd från chefen. Visserligen var hon med när vi anmälde (vi måste gå till henne i första hand) och anmälan gjorde vi som arbetslag. Men det är ändå vi som sett och hört saker som står i anmälan liksom våra redogörelser. Som föräldrarna sen kan be att få. 

Men det är vi som får "ta smällen" och träffa föräldrarna dagligen även efter anmälan. Min chef tyckte att vi ska vara professionella oavsett vad föräldrarna säger. De var vi ju också men vi hade ingen som vi skulle kunna prata med eller få stöd att hantera det. Det blev riktigt obehagligt när föräldrarna hotade med att anmäla mig. Tur att vi hade varandra.

JonasDuregard
8/10/15, 4:16 PM
#10

#5 "Men jag tänker att det är bättre att anmäla så får de som är utbildade för det utreda saken."

Om du är genuint orolig ska du givetvis anmäla (som du säger är du skyldig att göra det). Men att förutsätta att de som tar emot anmälan är kompetenta inom sitt område verkar dessvärre inte realistiskt. Min helt anekdotiska erfarenhet är att de ofta är klåpare.

Loris M
8/10/15, 4:38 PM
#11

#10 Tyvärr har även jag dåliga erfarenheter av socialtjänsten men jag måste ändå utgå ifrån att de flesta i alla fall kan sitt jobb. Hur ska jag annars tänka? Det är inte så att vi springer och anmäler så fort vi ser något blåmärke. Vi samtalar med varandra, dokumenterar, ger föräldrar en chans att förklara m.m. innan vi gör en anmälan. 

Att jag skriver så i meningen du citerar beror på att jag anser att min kompetens och befogenhet slutar vid anmälan och då är det någon annan som måste ta vid. Min värsta farhåga är att något barn far illa och att jag inte uppmärksammat det. Men jag har som sagt också mest dåliga erfarenheter av socialtjänsten och hur de jobbar. En gång gjorde vi anmälan två gånger och det hände ingenting. Till slut gjorde föräldern själv en egen anmälan och anmälde sig själv och bad de ta barnet då hen inte klarade av det. Det var först då de regerade.

JonasDuregard
8/10/15, 5:39 PM
#12

#11 "Att jag skriver så i meningen du citerar beror på att jag anser att min kompetens och befogenhet slutar vid anmälan och då är det någon annan som måste ta vid."

Jag håller med dig om att det är den enda rimliga inställningen skolan kan ha.

poodlelicious
8/10/15, 6:50 PM
#13

Socialtjänsten går på knäna just nu. Särskilt på barnsidan. Det finns inte folk. Vet flera kommuner som gödslar pengar över socialsekreterare på barn och ungdom men det hjälper inte för det finns inte folk att få tag på.

Sedan kan jag säga att det är väldigt frustrerande att vara socialsekreterare ibland. Ofta är det så att missförhållanden är rätt allvarliga men inte tillräckligt allvarliga. Om föräldrarna tackar nej till stöd så finns det inte så mycket man kan göra eftersom det inte är tillräckligt allvarligt för ett omhändertagande.

Annons:
JonasDuregard
8/10/15, 7:19 PM
#14

Det är nog ett till stora delar otacksamt jobb, även för de som utför det väl. Och sådant skrämmer ofta iväg kompetenta människor.

Loris M
8/10/15, 8:06 PM
#15

#13 Jag är medveten om att socialtjänsten har det tufft och att många lämnar yrket. Det är även en hög personalomsättning vilket ofta resulterar i att barn kommer i kläm. Det finns även mycket okunskap och fördomar både bland Pedagoger och socialsekreterare om respektive verksamheter. Jag tycker att vi borde samarbeta i mycket större utsträckning och inte bara som det är idag att man lämnar över ansvaret och så har man ingen aning om vad som händer sen eller hur vi kan hjälpa barnet och familjen. 

Jag förstår att det känns frustrerande när föräldrar vägrar hjälp, men tänk om det var bättre samarbete mellan de båda verksamheterna och man kunde informera Pedagoger om förhållanden. Då skulle vi säkert kunna följa upp och stötta båda barn och föräldrar.

Upp till toppen
Annons: