Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (7) Senaste inläggen

Arbetslaget Arbetsmiljö Barns rättigheter, delaktighet och demokrati Bedömning och dokumentation Forskning Fritidshem Föräldrasamverkan Genus Hållbar utveckling IKT och digitalt lärande Info från admin Kvalitets- och utvecklingsarbete Ledning och organisation Lekar/undersökningar Lek och lärande Litteratur Matematik Naturvetenskap och teknik OT - Diverse Pedagogiska dilemman och svåra samtal Pedagogiska inriktningar Pedagogiska miljöer Samhällsdebatt Skapande och estetiska uttrycksformer Skola och förskoleklass Specialpedagogik Språk och flerspråkighet Styrdokument Tematiskt arbetssätt och projekt Tips och inspiration Traditioner och firande Undervisning i förskolan Utbildning och studier Utomhuspedagogik Värdegrundsfrågor Yrkesprofession Övrigt
Pedagogiska dilemman och svåra samtal

Det svåra samtalet

2015-08-19 20:49 #0 av: Loris M

När jag blickar tillbaka på de åren som jag arbetat som förskollärare minns jag  flera svåra samtal.  Det har handlat om både anmälan vid misstanke om att barn far illa, men även om att anmäla en kollega för kränkande behandling av barn. Har även varit med om en del svåra samtal med föräldrar när jag varit tvungen att ta upp saker som var mindre trevliga.

Har du som pedagog varit med om något eller några svåra samtal som du vill berätta om? Hur hanterade du det och fick du stöd? Önskar du att du gjort på ett annat sätt?

Som förälder kan man också vara tvungen att ta upp jobbiga saker med pedagoger. Berätta gärna! 

Ni får använda anonymfunktionen om ni vill. Men är det fler än en anonym så är jag tacksam och ni på något sätt markerar att ni är fler. Skriv exempelvis under ditt inlägg Anonym 2, Anonym 3 o.s.v. 

OBS. Anonym funktionen är för tillfället inte aktiverad. Om du undrar varför se här

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-08-26 20:55 #1 av: Anonym

För några år sedan hade jag en kollega som i början verkade trevlig, engagerad och kunnig. Efter att vi jobbat ett tag tillsammans blev det allt mera tydligt att hon inte mådde bra. Hon kunde komma på morgonen och knappt hälsa eller säga något överhuvudtaget. Ibland kunde hon se helt förstörd ut och såg ut att ha gråtit. Då brukade hon säga till mig och de andra kollegor: "Idag får ni inte räkna med mig. Jag har det jobbigt just nu. Ni får klara er." I början tänkte vi okej alla har väl dåliga dagar vi får stötta henne. Men sen så kunde hon helt plötsligt gå in i ett rum, ta telefonen och stänga in sig. Hon kunde vara kvar där i en halv timme och sen komma ut gråtande. Ibland berättade att hon bråkat med sin kille, ibland fick vi inte veta något. 

Dessa dåliga dagar blev allt fler och vi kände att vi höll på att jobba ihjäl oss. Till slut sa vi att vi inte tycker att hon ska komma till jobbet om hon inte känner att hon orkar jobba. Vi behöver henne och barnen ska inte behöva se att hon gråter eller inte orkar med dem. Men då sa hon bara att det inte går. Hon hade inte råd att sjukskriva sig för hon var ensamstående och hade dålig ekonomi. Vi tog upp det vår chef men hon verkade ta det med ro och menade att vi skulle avvakta lite, att hon kanske inte mår bra o.s.v. 

Det pågick ett bra tag och självklart blev vi irriterade då vi verkligen fick slita extra mycket då vi aldrig fick räkna med henne. Till slut blev det allt mera konstigt och hon kunde vara riktigt elak mot oss, ignorera oss en dag för att i nästa stund vilja vara kompis. Verkade pendla mycket i humöret. Det var egentligen många saker som hände som jag inte orkar skriva, men det som blev droppen för min del är när hon började feltolka allt som jag eller min andra kollega sa. Hon kunde stå mitt i barngruppen och mer eller mindre skälla ut oss. Föräldrar märkte att något var fel och de kunde komma in och fråga: Hur är det? Är allt bra mellan er? Vid den tidpunkten slutade hon helt prata med mig, men en dag gick jag fram och sa att jag tänkte gå till chefen och berätta allt och att jag vill att vi ska träffas och prata igenom.

När jag gick till chefen och berättade så sa hon: "Vi hoppades så att det skulle gå bra den här gången". Det som hon menade var egentligen att den här kollegan bytte jobb flera gånger innan vilket vi kände till, men det var alltid p.g.a. samma problem och då blev lösningen "chefer emellan " att flytta runt henne. Istället för att ta tag i problemet!! Snacka om idioter och att skydda en förskollärare till vilket pris som helst.ArgHon menade också att vi andra var så bra, stabila och starka och hoppades att det skulle hjälpa henne. 

Vi hade ett samtal med chefen i alla fall och vi fick alla berätta våra versioner och uppfattningar och det visade sig att hon hade dåligt självförtroende och att hon tyckte att det var dåligt att mig att jag aldrig ger henne beröm. Hon ville ha bekräftelse. och min idiotiska chef frågade om inte jag kunde tänka mig att berömma henne, för visst finns det saker som hon gör bra också?! I vanliga fall brukar jag komma på smarta saker att säga första i efterhand, men nu sa jag: "Den dagen när jag säger att du är duktig, vill jag mena det också. Just nu kan jag inte göra det". Det slutade i alla fall att vi hade några fler samtal och att hon bad om ursäkt. Och så var det inte mer med det. Vi fick dras med henne och hennes humör och mående.

Tills nästa gång, då hon kränkte ett barn. LedsenVad tror ni hände då? Jag tog mod till mig och sa att jag skulle anmäla henne. Gick till chefen och hon fick en muntlig varning. Hade det varit idag så hade jag aldrig stått ut med allt elände och framförallt hade jag gått vidare och anmält chefen också. Men lätt att vara efterklok. 

Anmäl
2015-08-26 22:56 #2 av: OberonsMatte

Ja hua, nog har man haft en del svettiga samtal i sina dagar! Även ett enkelt samtal kan kännas svårt om man på förhand vet att föräldern är svår eller kritisk till det mesta. Ska man då dessutom själv ta upp något som är känsligt eller som kan räknas som negativt,  bävar man och känner sig minst sagt ganska utsatt.

I ett arbetslag la vi upp det så att vi alltid var två pedagoger per samtal med en förälder. Det var bra eftersom man kände stöd från sin kollega och för att det då var fler än en som hörde vad som sas och som kunde bidra med tankar. Vid särskilt svåra samtal var även förskolechefen med. Det negativa var att det blev en lite formell stämning och att "maktfördelningen" kändes lite skev, särskilt om den förälder som mötte oss var ensam. Föräldern ska ju inte heller behöva känna sig utsatt.

Sajtvärd Katter iFokus

Anmäl
2015-08-27 12:12 #3 av: OberonsMatte

#1 Ja, de svåraste samtalen av alla kan vara de som rör kollegors förhållningssätt, attityd och agerande. Det krävs mycket mod för att ta upp sådana problem till diskussion och man riskerar att själv framstå som den som inte "är med i gänget" (på ett negativt sätt).

När det gäller problem med en enskild kollega skulle jag önska att alla chefer var modiga nog att ta tag i det direkt när han/hon får indikationer på det. För mig har de flesta av de samtalen aldrig blivit av just för att chefen inte vågat eller orkat ta upp sånt som är obehagligt och känsligt.

Sajtvärd Katter iFokus

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.