Annons:
Etikettövrigt
Läst 4544 ggr
tlover
2015-09-10 09:47

Vid vilken ålder är det bäst att starta förskola?

När är det bäst för barnet att börja i förskola?

När är det bäst för pedagogerna?

Jag har ju ett funktionshinder som leder till problem med det sociala och vi bor dessutom "ute i ödemarken" så även om vi skulle kunna ha vår dotter hemma så är det og bra för henne att gå i förskola, om så bara för det sociala men när barnet bara är 1 år kanske andra barn och pedagoder är viktigast för att lära sig sociala koder eller det kanske är extra viktigt med tidig förskola då?

edit: finns det nån forskning om när det är bäst?

l'm back

Annons:
OberonsMatte
2015-09-10 10:42
#1

Ja, den frågan är inte helt lätt! Den måste jag fundera på…

Sajtvärd Katter iFokus

Loris M
2015-09-10 12:08
#2

Håller med, den frågan är inte lätt att besvara. Det finns en del forskning om det men man blir inte så mycket klokare av det tyvärr. En del påstår exempelvis att barn som börjat vid ettårsåldern klarat sig bättre senare. Men andra menar att en tidig start kan rent av vara skadlig för ettåringar om barngrupper är stora exempelvis och de får tvingas till att knyta många relationer.

Sanningen kan vara någonstans mittemellan tror jag eftersom det är så mycket annat som spelar in. Om det ska gå bra för barnen senare i livet och skolan, beror exempelvis på föräldrarnas socioekonomiska status, engagemang, på pedagogernas kompetens och förskolans kvalitet, på förskolans organisation och mycket mycket mer…. alla dessa faktorer spelar roll så jag tror egentligen inte att det går att säga bara rakt av: Ja, det är bra för ettåringar att börja på förskolan. Eller: Nej, det är inte bra! Det är mycket mer komplext. Sen kan det även vara olika bra/dåligt för olika barn.  Jag skulle säga att om en tidig start är bra eller dåligt för barnet beror på hur barnet har det i övrigt. Det enda man med säkerhet vet idag och där det är ingen som ifrågasätter det längre är att förskolan är bra för barn och deras kunskapsutveckling. 

Jag ska se om jag hittar lite forskning om det när jag får en stund över. 

Sen är jag osäker på hur du menar när du nämner ditt funktionshinder. Menar du att du har svårt för den sociala biten och att det i så fall skulle vara bättre för barnet att börja på förskolan tidigt?

OberonsMatte
2015-09-10 12:20
#3

Till att börja med anser jag att det underlättar för alla om barnet inte ammas längre och att det lärt sig gå.

Att barn fortfarande ammas hemma (vid tröst eller när de ska sova) gör det svårt både för pedagogen och för barnet. En napp, nappflaska eller snuttefilt kan barnet ta med sig hemifrån, men inte mammas bröst.

Att barnet kan gå är inte jätteviktigt, men det underlättar också både för pedagogen och för barnet själv.

Sajtvärd Katter iFokus

tlover
2015-09-10 13:03
#4

#2 Jo det är väl lite svårt men allt har ju för och nackdelar sedan får man väga av sånt själv. Jag vet däremot knappt nått alls om förskola, jag gick själv inte ens på dagis utan dagmamma.

Ang mitt funktionshinder så kan jag delvis inte lära ut det sociala lika bra som en erson som inte har funktionshindret och delvis finns det en liten risk att min dotter har ärvt det (även om diagnosen inte kan ställas så tidigt om hon skulle ärva det).

#3 okej tack för info. Fast om barnet tex endast ammar på natten borde det väl funka med förskola trots amning?

l'm back

StillaSinnet
2015-09-10 18:54
#5

Jag håller med #3 men påstår också att det gäller om amningen är mer tröstande än mättande. 

Det är otroligt olika från barn till barn skulle jag vilja påstå. Vissa ettåringar har tagit avdelningen med storm medan barn som varit nära 1,5 år fortfarande är bebisar. Med bebisar menar jag att de inte har tänder, aldrig har ätit annat än purékost eller välling och sover mest. De har det förmodligen bäst hemma en tid till egentligen.

Medarbetare: Yoga & meditation i Fokus
Medarbetare: Stenar i Fokus
Driver http://www.StillaSinnetDegerfors.dinstudio.se
Reiki Master, kristallterapeut, Barnyogalärare

OberonsMatte
2015-09-11 12:02
#6

Det finns de som säger att barn under 3 år inte har i förskolan att göra. Det påståendet grundar sig ofta på att den viktigaste utvecklingsuppgiften före 3 års ålder handlar om anknytning till primära anknytningspersoner och att utveckla en grundläggande tillit. Barnets strävan efter trygghet och närhet till dessa personer i kombination med en outvecklad kognitiv förmåga att förstå tid och rum gör det svårt för barnet att hantera separationer. Separationsångestens kulmen brukar infalla runt 18 månaders ålder.

Att barn fungerar på det här sättet innebär inte nödvändigtvis att det är olämpligt att börja i förskolan mitt i denna period. Jag har ägnat de senaste 1,5 åren åt att på löpande band skola in 1-2-åringar, så jag vet att det kan gå hur bra som helst. Det viktiga är att man är medveten om vad barnet går igenom och att man som pedagog tar på sig rollen som "vikarierande" anknytningsperson och är mån om  och lyhörd för hur anknytningen utvecklas.

Barnets primära anknytningspersoner, dvs vanligtvis föräldrarna, är alltid viktigast för barnet, men att känna tillit till fler än föräldrarna är bara positivt för barnets utveckling. Att vistas bland andra barn är också oerhört stimulerande och utvecklande även för små barn. Utvecklingen går fort i den här åldern och barn är som små svampar när det gäller att ta till sig saker och inrätta sig i en grupp. Att vistas i grupp gör vi sedan i olika sammanhang hela livet och jag är övertygad om att de som har tidiga och positiva erfarenheter av det får en fördel i livet.

Sajtvärd Katter iFokus

Annons:
OberonsMatte
2015-09-12 11:57
#7

En annan viktig faktor är hur långa dagar barnet kommer ha på förskolan. Är det möjligt bör man försöka ordna så att barnet har kortare vistelsetid när det är yngre än 3 år. Med kort vistelsetid menar jag t.ex. 9-15.

Sajtvärd Katter iFokus

StillaSinnet
2015-09-12 12:26
#8

Jag kan dock uppleva att själva inskolningen går lättare ju yngre barnen är. Äldre barn, säg 3-4 år, protesterar på ett helt annat sätt och kanske vägrar ta tröst från andra vuxna än sina föräldrar. De kan dessutom förstå att de blir lämnade och att det är skönare hemma och gå ensamma och längta hem hela dagarna. De är kanske dessutom så stora att de inte får sova längre och blir både trötta, slitna och ledsna. Jag vet flera fall av barn i den åldern som aldrig riktigt tagit till sig förskolan och då blir de svåra att motivera till aktiviteter eller sociala lekar också.

Yngre barn kämpar främst med separationsångesten men så fort de lär sig att mamma/pappa kommer tillbaka till slut så kan förskolan snabbt bli det roligaste de vet. Min erfarenhet är att de flesta yngre barn (1-2år) protesterar så länge de ser sina föräldrar men slutar gråta relativt snabbt (inom 30min) efter det är att de har gått, men kan då och då få gråtattacker under dagen av saknad. Gråten avtar under de första månaderna och inom 2-6 månader brukar det vara helt borta. Därefter längtar de till förskolan och kastar sig in i leken innan föräldrarna hinner säga "hejdå". 

#7 ja, det kan jag hålla med om! Viktigt är också att de får sova så länge de behöver och så många gånger de behöver när de är så små.

Medarbetare: Yoga & meditation i Fokus
Medarbetare: Stenar i Fokus
Driver http://www.StillaSinnetDegerfors.dinstudio.se
Reiki Master, kristallterapeut, Barnyogalärare

Velinga1984
2015-09-17 07:19
#9

Mina barn har varit 1 år samt 15 månader vid inskolningen. Redan första inskolningsdagen har de varit trygga på plats och med personalen. De har klivit på som om de alltid varit på förskolan. Ytterst sällan tårar vid lämningar, och då endast vid de tillfällen som de sovit oroligt på natten. Nya fröknar, tex vikarier har aldrig heller varit ett bekymmer så länge det finns leksaker :) När minstingen skolades in i våras så hade de nyss skolat in 2st 1 åringar som personalen fick bära omkring i famnen då de gallskrek annars. Idag får minstingen beröm för att han underlättar inskolningar genom att han kan vara med en helt okänd fröken. Igår hade han tex fått följa med på utflykt på en annan avdelning. Jag har haft tur med mina barn, att de alltid varit lätta på förskolan. Vi har iofs spenderat mycket tid på öppna förskolan där de byggt upp en självständighet , vet inte om det bidragit?

StillaSinnet
2015-09-17 19:44
#10

Jag vill nog påstå att det är helt normalt och till och med sunt att barnen ifrågasätter varför de blir lämnade till främmande människor, så ni som har barn som gråter behöver inte vara oroliga.

#9 Dina barn uppvisar ovanligheten. Hos mig har vidunder mina år haft en handfull sånna inskolningar som du beskriver. De flesta av dessa "icke-ängsliga" inskolningar har varit överaktiva barn som snarare undviker att sitta i knät alls. De har inte ro till det utan vill ner och leka, springa, klättra osv. Dessa barn har heller aldrig reagerat på vikarier och har haft en tendens att kunna följa med vem som helst vilket inte känns helt bra. Tex andra föräldrar. Det betyder inte att dina barn är så.  Jag vill bara lyfta fram att barn som rusar fram i livet och inte känner någon oro eller ängslan alls kan behöva bli införstådda med att alla går inte att lita på, tyvärr. 

Syskon till barn som ännu finns på förskolan har dock gått snabbare och smidigare eftersom de har drag av storasyskonet in på avdelningen plus att de har varit med vid hämtning och lämning av storasyskonet då det redan vid inskolningen har bekantat sig med både miljöer och personal.

Medarbetare: Yoga & meditation i Fokus
Medarbetare: Stenar i Fokus
Driver http://www.StillaSinnetDegerfors.dinstudio.se
Reiki Master, kristallterapeut, Barnyogalärare

Upp till toppen
Annons: