Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (7) Senaste inläggen

Arbetslaget Arbetsmiljö Barns rättigheter, delaktighet och demokrati Bedömning och dokumentation Forskning Fritidshem Föräldrasamverkan Genus Hållbar utveckling IKT och digitalt lärande Info från admin Kvalitets- och utvecklingsarbete Ledning och organisation Lekar/undersökningar Lek och lärande Litteratur Matematik Naturvetenskap och teknik OT - Diverse Pedagogiska dilemman och svåra samtal Pedagogiska inriktningar Pedagogiska miljöer Samhällsdebatt Skapande och estetiska uttrycksformer Skola och förskoleklass Specialpedagogik Språk och flerspråkighet Styrdokument Tematiskt arbetssätt och projekt Tips och inspiration Traditioner och firande Undervisning i förskolan Utbildning och studier Utomhuspedagogik Värdegrundsfrågor Yrkesprofession Övrigt
Specialpedagogik

Diagnos, bra eller dåligt?

2015-09-21 12:16 #0 av: OberonsMatte

När barn börjar i förskolan är de oftast för små för att man ska ha upptäckt och utrett om barnet har en diagnos eller inte, och det innebär att det är i förskolan som man först börjar ana att det "är" något. Jag har haft flera sådana barn i mina barngrupper och vi pedagoger har ibland delat in oss i två läger. De som ser att det finns ett särskilt behov och de som inte vill kännas vid det i rädsla för att "stämpla" barnet som annorlunda.

Jag blev en gång för många år sedan t.o.m. osams med en kollega p.g.a. att jag ville söka resurs och koppla in stadsdelens stödteam och hon (som hade barnet som ansvarsbarn) vägrade. Hon vägrade ta det samtalet med föräldrarna, men det visade sig att de tog emot beskedet med lättnad(!) eftersom de sett samma saker som jag och mina övriga kollegor. Barnet fick sin resurs och så småningom även en diagnos så att skolgången kunde anpassas efter barnets behov. 

Det kan vara svårt för föräldrar att acceptera att deras barn inte är som alla andra, men de här föräldrarnas lättnad och tacksamhet glömmer jag aldrig. De såg diagnosen som en nyckel till att barnet skulle få rätt stöd. Har man en diagnos är det så mycket lättare att förstå barnets svårigheter och beteende.

Sajtvärd Katter iFokus

Anmäl
2015-09-21 12:28 #1 av: Niklas

Vägrade hon därför att hon inte såg det eller därför att hon såg det men tyckte att det var jobbigt att prata med föräldrarna? Om hon inte såg det tycker jag att det var rätt av henne att vägra. Såg hon det men inte ville låtsas om det var det däremot fel.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Förbättra din engelska på iFokus systernätverk, Savvity 🎈.

Anmäl
2015-09-21 12:29 #2 av: KimE

Diagnoser ska inte behövas för att sätta in åtgärdsprogram eller stödresurser. En diagnos kan vara bra för att förstå vilka problem som finns men kan ge ursäkter för att inte ge tillräcklig hjälp för att klara högre studier och begränsa möjligheterna att välja yrke senare. En tveksam diagnos i tidig ålder gör att det inte går att bli bl.a. lokförare det går inte att skriva att man är frisk på företagshälsokontrollen heller.

Anmäl
2015-09-21 12:36 #3 av: OberonsMatte

#1 Hon såg barnets svårigheter, men "ville inte trycka ner henne ännu mer" (minns jag att hon sa) genom att skriva en resursansökan. Hon såg det som att hon i så fall gav barnet stämpeln "icke godkänd" antar jag.

Sajtvärd Katter iFokus

Anmäl
2015-09-21 12:49 #4 av: OberonsMatte

#2 Diagnosen sattes inte i förskoleåldern utan först när barnet börjat skolan. När vi ansöker om resurspengar för ett enskilt barn i förskolan är det mycket sällan vi har en diagnos att stödja oss på, vi kan bara se att det finns ett behov av extra stöd och utgå ifrån det behovet.

Att vara i behov av extra stöd behöver inte bero på en diagnos, och förhoppningen är alltid att det extra stödet i förskolan under en begränsad tid ska räcka. Genom tidiga insatser kan man förhindra många problem som annars riskerar att bli till stora problem när barnet börjar i skolan.

Sajtvärd Katter iFokus

Anmäl
2015-09-21 13:21 #5 av: Niklas

#2: De får inte låta bli att ge tillräcklig hjälp för att klara vare sig högre eller andra studier. Tvärt om, de är skyldiga att göra det när det finns en diagnos.

#3: Inte trycka ner? Det låter som om hon skulle tycka att det var fel att peka ut en med CP-skada genom att ge honom en rullstol. Störst handikapp tror jag att det blir om man försöker låtsas att problemen inte finns.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Förbättra din engelska på iFokus systernätverk, Savvity 🎈.

Anmäl
2015-09-21 13:54 #6 av: OberonsMatte

#5 Ja precis. Att se ett faktiskt behov behöver man inte lägga någon värdering i. Att se behovet är första steget för att kunna möta det och göra något bra.

Tyvärr är det svårt att inom ramen för vanlig pedagogtäthet göra det fullt ut för de barn som behöver extra tid, men då finns som sagt möjligheten att ansöka om extra pengar.

Sajtvärd Katter iFokus

Anmäl
2015-09-22 11:44 #7 av: Loris M

#0 Diagnoser kan vara både bra och dåligt. Det beror ju alldeles på hur alla inblandade hanterar det. Sen är det som du säger... i förskolan handlar det sällan om att barnen blir diagnosticerade utan snarare att sätta in resurser om man anser att det behövs. Till viss del kan jag förstå din kollega. Jag är också emot att man pekar ut barnen i onödan (vilket vi i all välmening tyvärr ofta gör) när det kanske handlar om att vi pedagoger i kombination med dålig och understimulerade miljö skapar situationen.

Sen får det ju inte bli åt andra hållet heller. Att man blundar för att det finns barn som behöver extra stöd. Att barnen som verkligen behöver hjälp inte får det p.g.a att någon pedagogs "välmening" eller konflikträdsla. För mig är det otroligt oprofessionellt (och fel på alla sätt och vis) att neka ett barn hjälp för att man är orolig över hur föräldrar ska reagera. Att ha mindre trevliga och bekväma samtal får man räkna med när man jobbar i förskolan. Man vet aldrig hur de reagerar. En del blir lättade, andra arga och ledsna och förnekar problem. Men det får inte vara ett hinder för att söka hjälp.

Sen tänker jag också att det visar på professionalitet att faktiskt erkänna: "Min kompetens sträcker sig inte längre än så här. Vi måste ta hjälp utifrån." Istället för att sitta och spekulera vad problemet är, kan man få hjälp av de som har rätt kompetens och utbildning att handskas med det. Sen är en diagnos inte på någon sätt nödvändig för att sätta in åtgärder och hjälpa barnet. Nu betonar man dessutom allt oftare hur viktigt det är med tidiga insatser i förskolan

#2 Jag tror att jag vet hur du menar. Precis som du skriver kan en diagnos vara bra för att veta hur man ska stödja barnet på bästa sättet. Det är egentligen då barnet ska få rätt stöd och de ska sätta in resurser som Niklas skriver. Men det kan också vara till en nackdel eftersom barnet ofta blir sin diagnos. Risken finns att allt som barnet gör och säger relaterar man till diagnos. Forskningen har kunnat visa att det ofta bli så och att man dessutom på sätt och viss frånsäger sig ansvaret. När man konstaterat att det är en viss diagnos så kan man också tycka att det är skönt att det var inte oss och vår pedagogik det var fel på. Om barnen får en resurspedagog tenderar det ofta att göra barnet mindre delaktig. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-09-22 12:00 #8 av: OberonsMatte

#7 "Om barnen får en resurspedagog tenderar det ofta att göra barnet mindre delaktig"

Hur menar du här? Min uppfattning är att en resurs innebär en möjlighet för barnet att bli mer delaktig och få större utbyte av förskolevistelsen.

Sajtvärd Katter iFokus

Anmäl
2015-09-22 12:07 #9 av: Loris M

#8 Ja, om allting fungerar som det ska då ska delaktigheten öka. Men vissa pedagoger ser inte dessa barn som en del av gruppen (kan även variera beroende på barnens svårigheter) utan barnet blir mest fysiskt placerad där och det är resurspedagogen som får ta hand om barnet helt själv och jobba enskilt och/eller i ett annat rum. Det var bl.a därför som man slutade kalla resurspedagoger för personliga assistenter. De ska vara en resurs i gruppen och inte enbart jobba med det enskilda barnet. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2015-09-22 12:27 #10 av: OberonsMatte

#9 "Det var bl.a därför som man slutade kalla resurspedagoger för personliga assistenter. De ska vara en resurs i gruppen och inte enbart jobba med det enskilda barnet"

Ja, att kalla en resurs för personlig assistent är inte bra, det håller jag med om. Att vara "resurs i gruppen" kan dock också ge fel signaler. Resurstimmarna finns för att komma det enskilda barnet tillgodo i form av extra vuxenstöd, inte för att fungera som en slags vikariepott till både den egna och övriga avdelningar eller möjliggöra för övriga pedagoger att t.ex. ta ut planeringstid eller gå på möten.

En bra lösning är att resursen ersätter en befintlig pedagog på avdelningen och att det är barnets vanliga pedagog som utgör det extra vuxenstödet. På det sättet är det nästan omöjligt att resursen och barnet blir en enskild ö utanför resten av gruppen. Det är dock väldigt viktigt att både pedagogen och övriga kollegor värnar om barnets rätt till stöd och inte fuskar bort det på annat.

Sajtvärd Katter iFokus

Anmäl
2015-09-24 20:56 #11 av: [TanatosNyx]

Jag kan väl kallt konstatera att hade personal vågat uppmärksamma min diagnos under förskole/skolåren hade jag förmodligen haft ett helt annat liv idag. Förmodligen hade jag inte varit totalt utbränd till exempel. Kämpa på ni som törs, ni behövs Blomma

Jag fick slå mig fram själv år efter år tills jag blev vuxen nog att söka hjälp på egen hand. Inte ens då blev jag tagen på allvar till en början, jag hade ju klarat skolan. Till slut träffade jag en läkare på psyk som själv hade barn med diagnos. Han förstod direkt.

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.