Har ni läst Erving Goffman? Jag kom att tänka på honom och hans "face saving". När man tänker på förskolan och exempelvis utvecklingssamtal så är det ett perfekt exempel på detta fenomen. 

För er som inte läst Goffman, så handlar det om att han ser alla mänskliga relationer och interaktioner som ett skådespel. Vi går in i olika roller i olika situationer och sen är vi både publik och skådespelare, liksom de andra som deltar i skådespelet. Beroende på vilken situation vi befinner oss i och vilka människor vi interagerar med, ändras rollerna. Dessa roller anpassa efter normer och regler, men även efter den bilden som vi vill att andra ska ha om oss. Eller också den bilden som vi tror att de andra har av oss. Denna bild är ofta fördelaktig för oss och vi gör allt för att upprätthålla den bilden. Ganska intressant!

Ann-Marie Markström  har skrivit en hel del om utvecklingssamtal (bl.a. i Educare) där hon refererar till Goffman. Hon menar att när föräldrar och Pedagoger möts i ett utvecklingssamtal så handlar det om att bekräfta varandra. Att bekräfta varandras roller som goda föräldrar respektive goda Pedagoger. Då gäller det att vi har samma bild av barnet. Håller ni med? 

Om man tänker på hur utvecklingssamtal är arrangerat; föräldrar kallas in, får med sig (oftast) en blankett som ska fyllas i inför samtalet, pedagogen styr samtalet och följer några punkter som hen valt innan. Hen håller sig oftast till sitt manus och berättar vad de sett, sen berättar föräldrar hur de upplever barnet; så får man nog hålla med om att det liknar en teaterföreställning. Känner ni igen det? Det finns oftast inga överraskningsmoment och forskning om utvecklingssamtal har visat, att det inte är önskvärt heller. Allt är lite uppgjort och båda parter vet vad som väntar. Väldigt intressant tycker jag nr man ser på relationer på detta sätt. 

Vad tänker ni om det eller överhuvudtaget om Goffmans teori?