Annons:
Etiketterpedagogiska-dilemmansvåra-samtal
Läst 5048 ggr
Loris M
2016-05-01 18:52

Orosanmälan

Skolverket har för bara för några dagar sedan tagit fram ett diskussionsunderlag angående orosanmälan. Det verkar som att Pedagoger många gånger tvekar inför att göra en orosanmälan även om de förstår vikten av att göra det.

"Frågor om anmälningsplikt och barn som riskerar att fara illa väcker många frågor och känslor. Det blev inte minst tydligt när personal från skola och socialtjänst träffades tillsammans på Skolverket vid flera semiarier för att samtala om anmälningsplikt. Diskussionerna blev mycket intressanta och uppriktiga – skolpersonalen vet oftast att man ska anmäla, men det kan ändå finnas en tvekan om att man gör rätt och en oro över vad en anmälan leder till. En fråga som diskuterades mer än någon annan var behovet av samverkan och förståelse mellan skola och socialtjänst som en framgångsfaktor."

Källa

Det här materialet är jättebra tycker jag och något ni kan använda när ni har era pedagogiska samtal i arbetslaget. Det innehåller film, diskussionsfrågor, tips på hur ni ska tänka inför anmälan och efter det, samt konkreta fall där ni kan diskutera och ta ställning till om ni ska anmäla eller inte. 

(Fallen är från skolan men fortfarande relevanta även för er)

Annons:
Aleya
2016-05-01 19:31
#1

Bra skrivet. Fler vuxna borde anmäla om dom misstänker barn far illa. Och hoppas att det får folk att tänka.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

StillaSinnet
2016-05-06 08:32
#2

Vi har anmälningsplikt! Nya lagen säger att vi ska anmäla vid misstanke och gör det personligt utan att arbetslaget behöver ha samma åsikt. Mankan dessutom gå förbi chefen/rektorn men vanligtvis utför denne själva anmälan. Säg att man befarar sexuellt övergrepp ( jag vet, jag tog det värsta). Detta övergrepp behöver absolut inte komma från föräldrarna eller syskon i hemmet. det kan vara en annan släkting, granne, barnvakt eller personal på förskolan. Det kan vara kollegan som är emot anmälan. 

I de flesta fall där föräldrarna inte är förövarna så kommer detta som en chock men de är också tacksamma för att man uppmärksammat att barnet far illa.

Vanlig orosanmälan gör man i de fall man har en oro. Det kan vara tal om bristande tillsyn, dålig hygien, dåliga kläder så barnet fryser, för tunna, trasiga eller för små. Eller en kombination av allt detta. Först påpekar man naturligtvis bristerna för föräldrarna mer än en gång. När inte detta hjälper kan en orosanmälan ge lite mer sting i allvaret med att försumma sina barn. Vi som personla fyller i ett BBiC-dokument (Barns behov i Centrum). Föräldrarna kontaktas av chefen om att en anmälan är gjord. Socialstyrelsen kallar föräldrar och personal till ett gemensamt möte. Dessa möten kan sluta på flera sätt. Antingen tar föräldrarna till sig det sagda och det kan bli ett jättebra möte där man ser positiva förändringar snabbt. Det kan också sluta med arga föräldrar som flyttar sitt barn från avdelningen.

Det viktiga i alla sånna här möten är att inte vara dömande. Vi måste kunna möta föräldrarna respektfullt trots att vi känner en stor empati för det lilla barnet och också kunna se även små positiva förändringar från föräldrarna och belysa dem så de vet att det märks när de försöker bättra sig. 

I de fall jag har varit med och gjort anmälningar har jag alltid tänkt: Vi ska alltid stå på barnets sida. Barnet ska inte som vuxen kunna säga; jag berättade för min fröken men hon gjorde inget.

Små barn kan inte berätta och de vet inte vad normen för god omvårdnad är. De vet därför inte att de borde ha det bättre hemma. Då måste vi gå in och företräda dem. Det är vår plikt och det finns inget att välja på. Av med skygglapparna och agera för barnens bästa 😟

Medarbetare: Yoga & meditation i Fokus
Medarbetare: Stenar i Fokus
Driver http://www.StillaSinnetDegerfors.dinstudio.se
Reiki Master, kristallterapeut, Barnyogalärare

Loris M
2016-05-06 10:47
#3

#2 Väldigt bra skrivet och jag håller med om allt du skriver. Vi måste stå på barnens sida oavsett vad vi tror konsekvenserna blir, eller oavsett hur underbara föräldrar vi har. För jag upplever (relaterat till de fall jag varit med och anmält) att många gånger blir vi hindrade att anmälan eftersom vi har en bra relation till föräldrar och inte tror att de skulle kunna göra illa sitt barn. Vi kanske tänker på konsekvenser och vill inte ställa till det för föräldrarna.

Men efter att jag gjort min första anmälan insåg jag att det inte var så dramatiskt som jag föreställde mig. Socialtjänsten tar ifrån barnet från föräldrarna. Målet är att jobba med familjen och att barnet kan få det bra hos dem i första hand. 

Precis som du skriver, vet inte barnen hur en bra omvårdnad ser ut om de växt upp i dysfunktionella familjer. Även om de blir utsatta för sexuella övergrepp förstår de inte att det är fel, utan tror ofta att det är så alla barn har det. Vi får inte svika barnen.

Loris M
2018-10-31 07:26
#4

Några Pedagoger och förskolechefer berättar om hur det var för dem när de gjorde en orosanmälan.

"Det gick att se ett mönster: Flickan var mer ledsen och aggressiv när hon hade bott hos sin pappa. Hur föräldrarna sedan reagerade efter ett utvecklingssamtal i kombination med pappans beteende i tamburen vid hämtningen gjorde det omöjligt att tveka längre. Förskollärar­en Marie gjorde en orosanmälan.

– Utfallet av den anmälan blev bra, för mamman sökte egen vårdnad och det gjorde att barnet fick en mer stabil hemsituation.

Alla orosanmälningar Marie gjort under sina sju år som förskollärare har dock inte fallit lika väl ut. Som den hon gjorde för att en pappa var högljudd och använde hårda tag vid hämtning. Han kom också påverkad vid flera tillfällen……"

https://forskolan.se/nar-oron-kraver-handlingskraft/

Upp till toppen
Annons: