2018-09-22 19:35 #0 av: Loris M

"Han greppade en svart nazisthjälm, en dolk och ett svärd och marscherade rakt in på skolan. Där inne utbröt tio minuter av vansinne när han med sitt skarpslipade vapen högg ihjäl tre personer och skadade en fjärde allvarligt. Sveriges blodigaste skoldåd var ett faktum, torsdagen den 22 oktober 2015. Efteråt var omgivningen chockad. Trippelmördaren Anton Lundin Pettersson, 21, var ju världens mest skötsamma kille. Världens mest snälla, blyga, ordentliga. Och, skulle jag snart upptäcka, världens mest ensamma.

Ifjol kom min bok om skolattentatet i Trollhättan ut och det som var slående är hur isolerad gärningsmannen var. Hela hans liv var en studie i ensamhet, på det där sättet man annars bara associerar med multisjuka åldringar och inte en 21-årig ung man. Men Anton Lundin Petterssons uppväxt genom förskola, skola, gymnasium och en ändlös räcka praktikplatser var en golgatavandring där han inte lyckades skaffa en enda vän längs vägen.

När jag började min research var jag övertygad om att vuxenvärlden hade reagerat, att det hade gjorts olika försök att nå pojken som levde i sin egen bubbla, bryta ensamheten, kanske utreda om det fanns något stödbehov, men att han själv eller föräldrarna satt käppar i hjulet. Så var det inte. Ingen hade, såvitt jag vet, ens försökt. Hur är det möjligt?"

https://www.skolledarna.se/Skolledaren/gastkronika2/2018/glom-inte-bort-de-tysta-pojkarna/