Nej, det är aldrig okej.

Sen är det svårt att veta utifrån det lilla du skriver vad som har hänt, i vilket sammanhang. Jag tänker om ett barn gör illa ett annat barn, då måste man säga ifrån lite skarpare och då kan det upplevas som "skäll".

Är det något du sett eller något som ditt/något barn berättat?

Man skulle nog vilja höra fler versioner av vad ”skäll” faktiskt innebär i det specifika fallet.

Tänker att det kan vara allt från omotiverat skäll till att barnet tyckte det var obehagligt att bli tillsagt efter att ha gjort fel och tolkar som skäll.

Tycker som övriga att det beror på vad som kallas "skäll" och vems version det är. Klart man inte får skälla på barn så som skrika åt dem men om det nu handlar om att barnen blev tillsagt och uppfattade detta som skäll så är det en annan sak. Vissa barn får dåligt samvete när man säger åt dem då de vet att de gjort fel.

beror på vad man menar med skäller
Ett barn kan ta tillsägelse som att skälla trots att personen inte skällt
Och ledsna tja ett barn kan bli ledsen för tillsägelse med

Alldeles flr lite info i inlägget

Nej, omotiverat skäll är aldrig OK. Däremot kan man ibland behöva vara tydlig, och ibland nästan lite "sträng" som pedagog. Och att barn blir ledsna - ja, det händer. Och då måste vi vuxna på förskolan vara där och se och förstå, och prata om det som hänt, om vår egen reaktion och om det ledsna.

För ibland när vi "skäller" så var det för att vi själva blev rädda för att något skulle hända barnet/kompisarna. Att någon skulle råka illa ut/komma till skada. Och då låter man lätt "arg" på rösten. Det är något man kan prata med barnen om, att när vuxna blir rädda så låter de arga.

Det är också viktigt att berätta för barn att man inte är "arg" längre, att även fröknar kan bli arga/rädda ibland, men att det fort går över.

Jag tycker egentligen att det viktigaste är att man hinner följa upp, och se till så att det blir bra för alla på förskolan i slutänden. Och ser man att ett barn reagerar lite extra så bör man även berätta för föräldrarna vad som har varit under dagen, och hur vi pratat om det med barngruppen.

Vi måste också komma ihåg att vi ofta har stora barngrupper, låg bemanning och mycket annat tokigt i vår vardag på förskolan, och påminna oss själva om att allt inte alltid är vad det såg ut att vara. D.v.s. som vuxen får man aldrig "bli arg" för något man TROR hände. Det är viktigt att prata med - och lyssna - till barnen.

Men absolut: är det galet många barn och man är kraftigt underbemannade, och så får några barn för sig att anordna översvämning i skötrummet/på toa (medvetet), eller att måla hela ateljén svart, eller att strö glitter över hela golvet och över alla möbler i ett rum, eller något liknande, så kan man säkert låta lite mer brysk på rösten än vad man skulle ha gjort om bemanningen varit tillräcklig. Barn är uppfinningsrika och det händer saker på förskolor. 😊

Tyvärr finns det förskolepersonal som inte borde jobba inom förskolan, men vi möter också barn som inte är vana vid gränssättning, som inte kan ta att ett stopp faktiskt gäller även dem o.s.v. och som gärna testar om regeln verkligen gäller även dem själva (för att så småningom finna lugn och tryggheten i att veta hur det ska vara på förskolan).

Det här är ett viktigt ämne som man kan vrida och vända länge på, och där definitioner, ordval och nyanser kan väcka känslor, frågor etc.

Det va fröken själv som sa att min son fått skäll, han hade puttat till en annan och sprungit iväg skrattandes, fröken sa själv att hon uppfattade det som min son lekte och puttade på skoj och inte av elakhet. Hon hade sprungit efter honom och tagit med honom till barnet och sagt att han skulle säga förlåt.

Jag personligen tycker självklart att man ska säga till ett barn om den gör något den inte får, men samtidigt beror det lite på hur man säger till. Som jag känner min son så kan jag tänka mig att han blev ganska skärrad och skämdes och därav blev ledsen. Kanske också för att ur hans perspektiv så lekte han.

Jag tror han hade förstått om man sa till honom tydligt bara att puttas får man inte göra osv.
Han har haft lite svårt att släppa det och hakat upp sig på att fröken är arg så jag vet inte vad jag ska tycka, så ville höra lite vad ni andra tycker 🙂

På din beskrivning låter det ju som att pedagog berättat att hon sagt till och påpekat ett icke-ok-beteende, snarare än vad jag gissar dom flesta skulle tolka som "skäll".

Hur din son, förhoppningsvis med lite dåligt samvete av att gjort något fel, tolkar en tillsägning skulle jag personligen lägga mindre vikt vid, än pedagogens beskrivning. Jag tror pedagogen bättre kan se till helheten, än den subjektiva känslan.

Jag tycker att behandla alla med respekt är en total självklarhet, och att skrika och gorma hjälper sällan. Jag vill att mina barn ska reflektera över handlingen, inte över obehaget över mitt eventuella röstläge.

Men den här lättkränktheten och nästan rädsla för att påpeka när andra beter sig illa tror jag långsiktigt är motsatsen till att behandla folk med respekt och kärlek.

#6: Hur reagerade barnet som blev puttat? Om ditt barn sprang iväg och skrattade utan att bry sig om det puttade barnets reaktion.. så var det kanske det puttade barnets känslor som prioriterades i den stunden?

#8: det sa hon inget om

Jag förstår att man kan diskutera massvis om detta, min grundfråga var bara om det är ok att skälla eller säga till så att barnet behöver bli ledsen. Det är ju olika vad man tycker där kan jag tänka mig. Jag tycker alltså inte det min son gjorde va ok även om det inte var av elakhet. Barn kan ju göra fel saker av andra anledningar också och då får man väl anpassa sitt sätt att säga till på beroende på situationen.

Hur gammalt är ditt barn?

#10: Det är väldigt individuellt när barn känner att de "behöver" börja gråta, så för att veta om det enbart sker i särskilt skrämmande och utsatta situationer - eller inte - behöver man känna det barnet.

#10: Om man bara får säga åt barn (eller vem som helst) så länge det inte kan bli ledset, så har man passerat linjen där min gräns går så grovt att linjen framstår som en punkt.

Att respektera andra och möta andra med empati är huvudsaken. Om någon inte klarar av det, utan tror att man kan bete sig hur som helst så tycker jag dom behöver lära sig det även om dom börjar gråta av att få höra det.

Jag hajar att detta inte är vad du säger, men som ett tankeexperiment kan man ju fundera på vad det leder till i nästa steg. Våldtäktsmannen blev ledsen över att bli dömd till fängelse. Ojoj. Bäst vi låter honom hållas så han inte blir kränkt…

#11: han är 4

#13: ok… kanske inte riktigt samma sak.

#14 OK. Då tror jag att det snart är slut på puttandet. Att puttas är väldigt vanligt ffa bland yngre barn, inte minst ser vi det ofta i perioder hos barn i ca 2 års åldern. Ofta handlar det om att barnen har svårt att hejda impulsen. De vet att de inte får puttas men kan inte stoppa sig själva från att göra det. Det är inte illa menat i den åldern, utan kan lika gärna vara ett sätt att skapa kontakt. Sedan när barnen är kring 4 (om inte förr) så brukar barnen ofta kunna hejda impulsen lättare, och man kan hjälpa dem att hitta andra sätt än att puttas.

Jag skulle också säga ifrån till en 4 åring som puttas, eftersom det kan skada/skrämma det andra barnet, och det andra barnet behöver få känna sig sett och förstått/ombrytt/respekterat. Ingen vill förstås bli puttad.

Däremot måste man prata om det efteråt, och vara säker på att 4 åringen inte blir tillsagd för något som man bara TROR har hänt. Man måste som vuxen sätta ord på varför det inte blev bra, och samtidigt ha förståelse för att det förmodligen inte var illa menat. Kanske var det bara en engångs-grej, på skoj, även om det andra barnet inte tyckte det var skoj.

Det är dumt att göra en (för) stor sak av det. Men absolut att man bör berätta för barnen att "på förskolan puttar vi inte varandra. Man kan bli rädd eller ramla och göra sig illa om man blir puttad".

Jag möter ofta föräldrar som är väldigt oroliga och bekymrade för att deras barn puttas, men det brukar gå över och nästan alla barn har perioder då de puttas (utan att ha för avsikt att göra illa). Så det viktiga är att vara lugn och tydlig men inte överdriva betydelsen av det inträffade. Tänker jag.

Och försvinner gör beteendet: vi ser väldigt sällan vuxna som går runt om puttar på varandra.

Jag tror att det bästa du kan göra i nuläget är att berätta för ditt barn att fröknar inte är arga länge. "Fröken lät arg på rösten därför att hen blev rädd för att xx skulle ramla och göra sig illa. När vuxna blir rädda så låter de arga på rösten. Men det går över sedan. Fröken är inte arg nu. Det var hen bara en pytteliten stund".

#12: Verkligen och så länge man bara förklarar vad barnet gjort fel och varför och inte "skriker" åt det så gör man som vuxen enligt mig rätt. Visst, ifall barnet sår vid en klippkant och lutar sig framåt så kommer man nog kasta sig fram skrikandes och dra undan barnet och först i efterhand klara av att förklara varför man reagerade "ilsket" men det är då en situation där man som vuxen är rädd samt att man brukar kunna lösa det väldigt bra bara man pratar lugnt och sansat om det efteråt men även berättar att man var rädd. Om barnet nu kastar ett glas på golvet och man säger åt dem att låta bli, kanske förklarar varför, och barnet börjar gråta så är det så. Man kan trösta det och förklara det hela igen men att inte tillrättavisa ett barn när den gör något fel är inte rätt. Bara för att barnet kanske gråter ska man inte undvika att lära barnet vart gränser går samt att reflektera över sina handlingar. Framförallt då man senare som vuxen kan få det tufft om man inte lär sig vart gränser går eller varför man blir tillsagd, etc.

Enligt mig är nog den metod som är enklast att förklara vad barnet gjort fel och varför. Man kan även fråga barnet varför den gjorde något. Viktigast är att man pratar om händelsen och det hela på ett respektfullt sätt. Barn är inte korkade bara för att de inte har ordförrådet att uttrycka sig eller förstår allt så om man ger dem chansen att förstå kan dem lära sig. Som vuxen är det då bäst om man är lugn.

I alla fall är det enligt mig den metod som visar mest resultat. Att ignorera en händelse eller skrika åt barnet hjälper inte.

Exakt. Att man inte bara säger "stopp" utan också berättar varför!

#18: Barn lär sig och jag skulle nog till och med gissa att om man inte förklarar och försöker ge dem chansen att förstå finns en större risk att beteendet eller händelsen repeteras. Barn testar gränser och vill förstå.

#19 Instämmer.