I situationer då viskande är naturligt tror jag inte att någon tar illa upp. Handlar det om något som t.ex. ska bli en rolig överraskning för andra (eller som en del i leken) tror jag att även barn "läser av" det på minspel och sättet det viskas. Då kan det även vara vuxna som viskar till barn.

Ibland kan även barn vilja viska till en vuxen om det gäller något känsligt de inte vill att alla ska höra (t.ex. att de kissat på sig) och sådana viskningar tror jag också att andra barn kan läsa av.

När barn håller på med viskande som bara går ut på att exkludera ett tredje barn är det utfrysning/mobbning och att den sortens viskande inte är ok "vet" oftast även de som viskar. Barn som är stora nog att viska behöver även bli medvetna om när, hur och om vad det är ok att viska, på samma sätt de lär sig allt annat i livet.

Jag tycker att vi alldeles för ofta ställer krav på barn som vi aldrig skulle ställa på vuxna. Hur mycket viskas det inte på våra arbetsplatser både när det är okej och inte okej?

Jag tänker att om man märker att ett barn exkluderas och kränks och att viskande är en del av det, så behöver man angripa det på andra sätt än att förbjuda viskade. Då är det ett annat och större problem. Det finns redan så många regler, krav och förbud på förskolan, så barnen kanske ska få slippa det här förbudet också.

Kloka ord! Jag tänker att om viskandet exkluderar ett enskilt barn så går jag in och pratar om viskande, och hur det kan kännas att lämnas utanför. Men jag ser inte ett förbud som rimligt, även om många kollegor vill ha det så.

Reglerna på våra förskolor är galet många, och våra barn förväntas klara av en miljö och ett socialt samspel som ofta får oss vuxna att gå ner i arbetstid.

Barnen kommer ofta före oss, och går hem efter oss. De förväntas vara trevliga och artiga, kunna prata (istället för att t.ex. knuffas/bli arga). Det är ofta trångt om utrymme, stora barngrupper och en strid ström av vikarier.

Barngrupper slås ihop på morgonen samt under eftermiddag/kväll, vilket ger minskat utrymme för enskildhet/återhämtning/vila.

Barnen kan byta förskola/barngrupp/pedagoger flera ggr under sin förskoletid. Samtidigt händer det saker i hemmet: vårdnadshavare separerar, familjen flyttar, man får småsyskon o.s.v.

Det är tufft att vara barn, bland vuxna som ställer höga krav och har många regler - oavsett det enskilda barnets dagsform.

Viskförbud handlar förstås i grunden om vuxna som vill väl. Likadant när Pedagoger säger att alla dörrar ska vara öppna så att pedagogerna ska kunna höra eventuella verbala kränkningar.

Min uppfattning är att öppna dörrar är befogat ibland, men att barn också kan behöva få utrymme att leka i mindre grupper ostört. Och att stängda dörrar även kan minska konflikter/verbala kränkningar, och hjälpa barn att få ro/lek-ro. Minska stress och dämpa ljudnivån o.s.v.

Har barnen en fin relation till sina Pedagoger så kommer de vanligtvis och berättar om någon blir illa bemött. Vi Pedagoger kan också finnas med så långt vi räcker till.

Men är man ensam med 15 barn när kollegan är på rast/planering så är det orimligt att tro att öppna dörrar löser något, och att man ska kunna höra barnens kommunikation. Eller vill man bara förmedla en känsla till barnen av att pedagogen hör dem om de säger något olämpligt?

Märker jag att det blir stökigt i ett rum går jag förstås in och pratar med barnen om vad som händer, hittar lösningar, kanske behövs ett byte av aktiviteter eller liknande. Här kan jag ibland välja att ställa upp en dörr. Men jag vill inte ha en regel mot stängda dörrar. Barnen behöver ibland även få leka ifred i mindre grupper (med eller utan pedagog i rummet). Ffa våra 4-5 åringar vill gärna få den möjligheten, men ansvaret för att det blir bra vilar förstås på pedagogerna.

Jag tycker varken att det är naturligt eller rimligt att förvänta sig att 15-20 små barn ska kunna kliva/rusa ut och in i varandras lekar, behöva träta om ett begränsat lekmaterial o.s.v.

Förr hade vi en än striktare uppdelning i olika rum efter läsvilan (efter lunch). Men ffa dagens yngre Pedagoger uppfattar jag känner ett enormt ansvar att uppfatta tendenser till ev. verbala kränkningar mellan barnen o.s.v. På gott och ont.

Det går inte heller att "detaljstyra" vad enskilda barn säger, och alla barn har inte förmågan att stoppa tok som "hoppar ur munnen" på dem.

Det handlar i hög utsträckning också om att ge de andra barnen verktyg att hantera "tok" och att ge dem stöd i situationer som uppstår och bekräfta deras känslor.

Tänker jag.

#3 Jag håller med dig i allt du skriver, otroligt stora krav ställs på barn och många gånger orimliga. Inte minst om man tänker på hur barnens dagar kan vara tuffa och långa precis som du skriver, längre än de vuxnas. Jag tänker, att behöva umgås och samsas med 20 andra barn och ett par vuxna en hel dag, skulle trötta ut vem som helst.

Jag tror också att alla vill väl, skydda barn mot kränkningar och annat, men ibland kan ett rätt bli fel på andra sätt. Och jag håller med, vi kan inte skydda dem mot allt och detaljstyra vad som sägs och görs hela tiden, utan snarare ge dem verktyg att hantera konflikter.

Jag tror mycket på att dela upp (om det går) i små grupper för att barnen ska slippa interagera med så många samtidigt. Det ger dem ett andrum och möjlighet till en bättre lek. Den bilden som du beskriver, hur dagens förskola (jag har lämnat förskola för mer än tio år sedan) ser ut, är verkligen sorglig. Och jag märker att tuffare arbetsmiljö för vuxna och barn skapar mer och nya regler. Det där med att "förbjuda" viskningar har jag aldrig hört talas om tidigare.